GERANIUM*

Köpenhamn, den 20 januari 2009.

Biodynamiskt, ekologiskt, fantastiskt.

Rökta kammusslor, ärtskott, citronkrasse, röda små äppleblommor, senapskrasse, majonnäs på pepparrot och hasselnöt får sätta scenen. Rasmus Kofoed står i köket och det känns fint. Rasmus är en av Danmarks mest begåvade kockar med något så ovanligt som två medaljer i Bocuse d'Or - ett brons och ett silver - på sitt CV och kulinarisk lekkamrat är Søren Ledet som jag tror arbetat på Noma och det känns och syns, att de älskar det här, att de har roligt tillsammans och att de har något att berätta.

Den här kyliga vinterdagen fyller mig med värme varje gång jag tänker på den, vilket jag ofta gör. Jag tänker på rätten med kungskrabba, morot, pumpa, gulbeta och havtorn, som fick sällskap av en Anjou, Les Bonnes Blanche från Agnes och René Mosse, årgång 2005. En ljuvlig kombination. I minnet ryms också de små kaxiga torskkinderna med stenbitsrom och fem sorters kål som assisteras av naturen själv i form av ogräs, rötter och små skott. 

Geranium i bedårande Kongens Have mitt i stan får mig att känna mig som en botaniker. En leende, lycklig, ödmjuk botaniker där jag sitter på min Arne Jacobsen-stol och längtar efter att nästa tallrik ska landa på bordet framför mig och precis då anländer en iskall rätt som heter Vit som snö, med vanilj, vit choklad, päron och granskott och då förstår jag att slutet är nära. Varför går tiden så fort när man har roligt?

Någon har sagt att Geranium kräver mycket av sina matgäster och visst håller många av stjärnkockarna i Sverige och Danmark Geranium högst av alla Nordiska stjärnkrogar. Men jag håller inte med. Geranium kräver inga förstudier eller skolade smaklökar, bara ett vidöppet sinne och hyfsat sifferminne: +45 33 11 13 04.

22 January 2009.

Biodynamic, organic, fantastic.
Smoked scallops, pea shoots, lemon cress, small red apple-blossoms, mustard cress, mayonnaise made of horseradish and hazelnut sets the scene. Rasmus Kofoed is in the kitchen and that feels good. Rasmus is one of Denmark's most talented chefs with something as unusual as two medals in Bocuse d'Or – one bronze and one silver – on his CV, and his culinary playmate is Søren Ledet who I believe has worked at Noma. You can both sense and see that they both love this, that they have fun together and that they have something to tell.
This cold winter's day fills me with warmth every time I think of it, which I often do. I think of the dish with horseshoe crab, carrot, pumpkin, yellow beet and sea buckthorn which was accompanied by an Anjou, Les Bonnes Blanche from Agnes and René Mosse, vintage 2005. A heavenly combination. I also remember the small cocky cod-cheeks with lumpfish roe and five types of cabbage which is assisted by nature herself in the shape of weeds, roots and small shoots.
Geranium, in enchanting Kongens Have, located in the city-centre, makes me feel like a botanist. A smiling, happy, humble botanist, sitting in my Arne Jacobsen chair longing for the next dish to be placed on the table when just then, an ice-cold dish called White as snow with vanilla, white chocolate, pear and spruce shoots arrives and then I realise the end is near. Why does time go so quickly when you're enjoying yourself so much? Someone said that Geranium demands a lot from its customers and sure, many of the star chefs in Sweden and Denmark hold Geranium as the highest of all Nordic Michelin restaurants. But I don't agree. Geranium doesn't demand any pre-studies or skilled taste buds, only a wide-open mind and an OK memory for numbers: +45 33 11 13 04.

När Ekstedt ville träffa Bourdain.

Träffade Niklas i dag och det blev mycket restaurangprat så klart. Mycket San Sebastian, lite Per Se och ganska mycket Mathias Dahlgren. Och Noma. René var ju kökschef på Restaurang Niklas när unge Ekstedt öppnade i Helsingborg, det lärde känna varandra när de jobbade i Köpenhamn tillsammans. Tanken var att René skulle jobba hos Keller på French Laundry med något hände så han nappade på Niklas erbjudande och drog till Helsingborg istället. Vet inte om svenska foodies förstod hur bra det var på Niklas skånekrog då, de första åren med först René och sen Benny Cederberg vid spisen. Niklas berättade också när han var på Les Halles i New York som är mer känd än vad den är bra. Jaja, Niklas var lite sugen på att träffa den omtalade Kitchen Confidential-kocken och frågade helt enkelt den unga servitrisen om mr Bourdain var på plats. Man kan tycka det finns två svar på den frågan. Ja. Eller nej. Men den här tjejen kom på ett helt oväntat svar: "Vem då?" Sekunden efter var en överordnad på plats, harklade sig, bad om ursäkt och drog hela storyn. Charmigt. Och lite rörande, eller hur. Varför måste man veta vad chefen heter? Till slut: underbart att Mistral öppnar igen, denna gången i Gamla Enskede. Tack! (Bilden på mig och Bourdain är från Arzak, mars 2008).

When Ekstedt wanted to meet Bourdain.
Met Niklas today and of course, we ended up talking a lot about restaurants. Lots of San Sebastian, a bit of Per Se and plenty of Mathias Dahlgren. And Noma. Wasn’t René head chef at Restaurant Niklas when the young Ekstedt opened in Helsingborg? They got to know each other when they both worked in Copenhagen.
The plan was for René to work for Keller at French Laundry but something happened so instead he took up Niklas's offer and headed off to Helsingborg. Don't know if Swedish foodies understood exactly how good Niklas's restaurant in Skåne was back then, with first René then Benny Cederberg in the kitchen in the early years.
Niklas also spoke about when he was at Les Halles in New York, which is more famous than good. Niklas was eager to meet the much talked about Kitchen Confidential chef and simply asked the young waitress if Mr Bourdain was around. You would think that there were two simple answers to that question. Yes. Or no. But, this girl came up with a totally unexpected answer: Who? A second later a superior was present, he cleared his throat, apologised and told the entire story. Charming. And slightly touching, don't you think? Why do you have to know the name of your boss? Finally: Great that Mistral is opening again, this time in Gamla Enskede. Thanks! (The picture with me and Bourdain is from Arzak, March 2008).

Akelare, i skuggan av de andra.

Jag ska åka tillbaka snart. Till de mytomspunna MAMA - Mugaritz, Arzak, Martin Berasategui och Akelare i San Sebastian. Många gör kanske som jag, rätt eller fel, bokar in allihopa och försöker sedan separera upplevelser och mat och det är fruktansvärt svårt att lyckas hålla sig klartänkt, att behålla alla intryck. Själv fick jag för mig att Akelare var svagast, att det blev för mycket trixande med tekniker och för många smaker som skulle få plats på tallriken. Lekfullheten hade gått över i nån form av hysteri. Tyckte jag då. Mugaritz var också kreativt, men inom gränserna. Arzak var så varmt, välkomnade och självsäkert. Inte lika crazy som Akelare och Mugaritz, inte alls. På Martin Berasategui var det fokus på smakerna, tekniken kom lite i skymundan och den stela matsalen och tråkiga servitörer och läget långt utanför stan fick ingen möjlighet att påverka mitt betyg i negativ riktning. Det här var så bra, så kraftfullt och skickligt att jag placerade Martin Berasategui framför de båda A:na i San Sebastian. Sen har jag hört mycket om Akelare, i efterhand och nu vill jag göra om det, hela resan, fast börja där jag slutade sist. Nollställa allt. Ge alla en chans till. Antagligen snart, eftersom jag inte kan vänta längre. Lyssna bara: Roast dover sole with clam oil, citric fruit, black mint, dry tangerine and nut powder. Det var på Martin Berasategui. På bilden är det Pedro Subijana på Akelare som varit framme och lekt med råvarorna.

Akelare, in the shadow of the others.
I'm about to return. To the mythical MAMA - Mugaritz, Arzak, Martin Berasategui and Akelare in San Sebastian. Maybe lots of people do like me, rightly or wrongly, book all of them and then try to separate experiences and food when it's so difficult to keep a clear mind and retain all impressions. Personally I thought that Akelare was the weakest, there was too much experimenting with different techniques and that the plate was too crowded with different tastes. The playfulness had turned into a kind of hysteria. That's what I thought then. Mugaritz was also creative, but without pushing the boundaries. Arzak was so warm, welcoming and self-assured. Not as crazy as Akelare and Mugaritz, not at all.
The focus was all on tastes at Martin Berasategui, technique came second and the formal dinner-room with boring waiters, the location way outside town didn’t negatively affect my grade. This was so good, so powerful and skilful that I placed Martin Berasategui ahead of the two As in San Sebastian. Since then, I've heard lots of good things about Akelare, and now I want to do it all over again, the entire trip. But start where I ended the last time. Reset everything. Give everyone a second chance. Probably soon, because I can't wait much longer. Just listen to this: Roast dover sole with clam oil, citric fruit, black mint, dry tangerine and nut powder. That was at Martin Berasategui.
(In the picture, Pedro Subijana at Akelare experimenting with ingredients).

Minns en sommardag på Oaxen.

Ibland måste jag bara ta fram bilderna från sommaren och jag vet precis vilken mapp jag klickar på och vilka bilder jag vill se och jag vet att det är så himla förväntat och fantasilöst att hylla Oaxen men det går liksom inte att undvika det geniala, det personliga, det underbara med den här krogen som ligger utkastad i en sluttning med utsikt över Himmerfjärden. Samtidigt blir jag rädd, jag brukar bli det när något känns för perfekt och oklanderligt. Hur länge tycker Magnus och Agneta att det är roligt och vad är nästa projekt som tvingar Magnus från kastrullerna på Oaxen till förmån för nån studio på TV4 eller nån hotellkrog i city? Tänk om det blir som med många av de andra, att han konverterar till imperiebyggare som läser affärsplaner oftare än menyer och signerar hyreskontrakt och konsortialavtal istället för att vara ute och plocka kantareller och karljohan? Vissa klarar av det, men de flesta reducerar sig själva. Romantiskt skitsnack? Antagligen. Men eftersom det här är min blogg får jag vara hur romantisk som helst och jag tycker det är synd när skickliga kockar förvandlas till lättviktiga TV-personligheter. Gör det inte Magnus, snälla.

Remembering a summer day at Oaxen.
Sometimes, I just have to pull out the pictures from the summer and I know exactly what file to click on and what pictures I want to see. I know it's awfully expected and unimaginative to salute Oaxen, but it's just impossible to avoid the genius, the personal, the wonderful thing with this restaurant which is out on a slope with a view of Himmerfjärden. I'm also scared, which is the norm when something feels too perfect and immaculate.
How much longer will Magnus and Agneta think it's fun and what is the next project to force Magnus away from the saucepans at Oaxen in favour of some studio at Channel four or some hotel restaurant in the city? What if he turns out like so many before him, transforming into an empire builder who more often reads business plans than menus and who signs lease contracts and consortium agreements rather than out picking chantarelles? Some people manage it, but most reduce themselves. Romantic bullshit? Possibly. But since this is my blog I'm allowed to be as romantic as I like and I think it's a shame when talented chefs transform into light-weight TV-personalities. Please Magnus, don't do it.

EDSBACKA KROG**

Utanför Stockholm, den 14 januari 2009.

Slut på det roliga.
Var ska jag börja? Det känns både stort och lite sorligt att konstatera att det är slut. Aldrig mer Edsbacka som Edsbacka brukar vara, så som jag och du minns Edsbacka. Varken Fredrik eller Christer var i köket när jag släntrade in i kväll. "Det är mycket pappersarbete för The Eagle just nu suckar servitören". Fyra gäster i matsalen var däremot på plats och hälften så många i servicen. På tallrikarna som....äh, det var ammis som jag knappt minns, men som var god, sen en förrätt som doftade baskisk fiskhamn, tång, fiskmåsar - Euskadi! kommer plötsligt att tänka på Berasategui som någon vilsen recensent placerade efter Akelare och sen är jag tillbaka i tallriken, iskall vinter, gelé på krabba, en svunnen smak av lättgravad löja och kalixlöjrom som var där men ändå inte, men den där tomaten skulle få plats, jesus christ, som Viktor späckat med löjrom, så krångligt i onödan och jag förlorar åter igen fokus och tänker på den där kvällen på Sushi of Gari som bara kretsade kring smaker, ingenting annat. Menyn var klistrad på en bit kartong, vid mina fötter stod ett litet brummande element. Men det spelade ingen roll, för allt handlade om smaker - ärliga, genuina smaker som någon bara hade bestämt sig för att få ihop och bjuda gästerna på och sen vinglade vi hem i ett snövitt New York på jakt efter en taxi. Tillbaka i nuet. Inget vatten på bordet, inget bröd, men hörnbordet i 1600-talskåken var mitt åtminstone, sen varmrätten, piggvar som någon hade monterat ihop i ett litet berg på tallriken, nästan som Trotter's Chicago -98  eller en purung Melker i den där makalösa kokboken som bara ville explodera. Slutligen, på Edsbacka, en symfoni på äpple till dessert, allt fick knappt plats på tallriken, det var mat skriven med VERSALER, det var trångt, och det var lite onödigt.

Det finns något med Edsbacka som vid första anblick påminner om Bocuse, eller Mugaritz, eller kanske Levernois - nåt pastoralt, trevligt, inbjudande, långt ifrån stadens puls. Innan jag åkte bläddrade jag igenom Unges (han som berömde mig för min Slas-intervju) bok "Svenska Smaker" som skrevs när allt var på topp, när allt såg ljust ut kanske, vad vet jag. Storyn kan ingen klaga på, vilket arv han lämnar efter sig, Christer! Det här var mitt femte-sjätte besök på Edsbacka och när jag smeker smöret på en liten skorpa på västerbottenost känns det som om tiden inte längre spelar Edsbacka Krog i händerna, de där två stjärnorna i den lilla röda boken har blivit ett ok som tynger. Det är vad jag tror åtminstone. Och det är vad jag känner och smakar. Två stjärnor i Danmark stavas NOMA. Två stjärnor i Spanien stavas MUGARITZ. Två stjärnor i UK stavas Pied à Terre. I Sverige är det inte lika självklart. Om jag får gissa finns det fortfarande en blågul tvåstjärnig restaurang i Guide Michelin 2009. Mathias Dahlgren.

Outskirts of Stockholm, 14 January 2009. 

No more fun.
Where to begin? It feels both immense and a bit sad to declare it's over. Never more Edsbacka as Edsbacka used to be, the way you and me remember it. Neither Fredrik nor Christer was in the kitchen when I strolled in this evening. ”There's a lot of paperwork for The Eagle right now” sighs the waiter.
Four guests in the dining-room were there present and two were serving. On plates which...well it was ammis which I barely remember, but it was nice, then a starter with a fragrance of a Basque harbour, seaweed, seagulls – Euskadi! All of a sudden I get a flashback of Berasategui which some lost critic placed second to Akelare but then I remember my plate, ice cold winter, jelly on crab, a lost taste of lightly pickled bleak and roe from Kalix which was almost non-existent, but that tomato needed space, Jesus Christ, how Viktor had stuffed whitefish roe, so unnecessarily complicated and I once more lose focus and remember the night at Sushi of Gari which only revolved around tastes and nothing else. The menu was glued onto a piece of card, a small humming heater was placed by my feet. But it didn't matter, because it was all about tastes – honest, genuine tastes that someone just decided to mix together and serve the guests, afterwards we stumbled home in a snowy New York on a taxi hunt.
Back to the present. No water on the table, no bread but the corner-table in the 17th century mansion was at least mine, then the main course, turbot that someone had assembled into a little mountain on the plate, slightly reminiscent of Trotter's Chicago -98 or a very young Melker in that fabulous cook book that just wanted to explode. Finally, at Edsbacka, a symphony of apple for dessert, there was barely enough room on the plate for everything, it was food written with CAPITAL LETTERS, it was crowded and a bit unnecessary.
There's something about Edsbacka which at the first glance reminds you of Bocuse or Mugaritz or maybe Levernois – something pastoral, nice, welcoming, far away from the buzz of the city. Before I left, I flicked through Unges's (the guy who praised me for my Slas interview) book ”Swedish Tastes” which was written when things were at their best and brightest, maybe, who am I to know. Nobody can complain about the story, what a legacy he leaves behind, Christer! This was my fifth or sixth visit to Edsbacka and when I gently stroke the butter on a crisp roll of Västerbotten cheese, it feels like time is no longer on Edsbacka krog's side. Those two stars in the little red book have become a weight on their shoulders. At least that’s how I imagine it. And what I feel and taste. Two stars in Denmark spells NOMA. Two stars in Spain spells MUGARITZ. Two stars in the UK spells Pied à Terre. In Sweden it's not as straightforward. If I'm to guess, there still a Swedish two-star restaurant in Guide Michelin 2009. Mathias Dahlgren.

THE SQUARE**

London, den 5 januari 2009.

The Square och The Ledbury - two restaurants, one kitchen?

För det första. The Square ser verkligen ut som en tvåstjärnig restaurang. Modern konst på väggarna. Strama servitörer som pratar franska. Men när vi kommer till maten känns det inte lika klockrent. Man borde skämmas faktiskt. Okej att The Square och The Ledbury tillhör samma koncern, men att de lagar mat som serveras i de båda restaurangerna är ingenting annat än skandal. Vi var på Ledbury på söndag och Square på måndag. Två luncher. Och det var mycket man kände igen på menyerna. Gnocchin var identisk. Purjolökarna dök upp på båda krogarna, serverade på samma sätt. De små "madeleinerna" av choklad var från samma kök, garanterat. Och det var även bjuddesserterna efter de båda måltiderna, nougaten. Den goda sufflén på bilden fanns också på såväl Ledbury som The Square. 

I övrigt då? Nä, den här gången gjorde London mig grymt besviken. The Square var stiligt och perfekt på ytan, men på tallriken var det inte Michelin-klass. Dagens fisk var en svampstinn anrättning på gös (som man presenterade som en hälleflundra) och den hade förutom nyss nämnda gnocchi, fått sällskap av ett svart litet hårstrå. Här någongång tappade jag aptiten och satt mer och retade mig på slöheten att presentera samma mat på två olika stjärnkrogar. Sen kom min dessert, en tarte tatin som såg bra ut först, men som till min stora besvikelse visade sig innehålla ananas istället för äpple. Notan tack!

London 5 January 2009.
The Square and The Ledbury - two restaurants, one kitchen?
First. The Square really does look like a two star restaurant. Modern art on the walls. Uptight waiters who speak French. However, when the food comes, it's not as crystal clear any more. Actually, you should be ashamed. Fair enough, The Square and The Ledbury belong to the same group, but serving the same food in both restaurants is pure scandal.
We were at Ledbury on Sunday and Square on Monday. Two lunches. And you recognised a lot on the menus. The Gnocci was identical. The leeks appeared in both places, served the same way. The small ”Madeleines” of chocolate were guaranteed from the same kitchen. And so were the small after dinner desserts, the nougat. The tasty soufflé on the picture was also served at both The Ledbury and The Square.
What else? Nah, this time London really disappointed me. The Square was classy and perfect on the surface, but it wasn’t Michelin class on the plate. The fish of the day was a mushroom loaded dish made of pike-perch (which was presented as halibut) and apart from the Gnocci, was accompanied by a little black hair. It was around this time I lost my appetite and got annoyed at the laziness of presenting the same food at two different star restaurants.
Then my dessert arrived, a tarte tatin which looked good at first, but which to my immense disappointment contained pineapple instead of apple. Bill please!

HAKKASAN*

London, lördagen den 3 januari 2009.

Gott, men den näst bästa kinesen i London är inte värd en stjärna.

Jag kan inte hjälpa det, men jag jämför bara med Yauatcha, min favorit-Michelin-kines i London. Allt är bättre där tycker jag. Faktiskt. Igår fick jag, Nora och Cilla ett bord på Hakkasan klockan 20.00 och skulle vara därifrån 22, sharp. Inte särskilt Michelin-mässigt, eller? Vadå, skulle de klämma in en sittning till? Maten var okej. Mjuka fina dumplings, den här gången fyllda med kyckling och räkor. Sen kyckling, ris och nån sås. Köket får det till en Singapore roast chicken och visst smakar den bra. Ganska grunda smaker. Enformiga. Hakkasan är svart och mörkt och mystiskt och coolt. Men det blir ändå lite finlandsbåt över allt ihop. Det känns lite löpande band över både maten och servicen. Hakkasan har hållt ställningarna länge nu och jag vet inte riktigt vad som är så fantastiskt med den här restaurangen. Och att den är värd en stjärna är helt obegripligt. Vad skulle det vara? Inte är det maten i allafall. Vill du äta modern, vällagad, spännande mat från Kina - gå till Yauatcha och njut. 

London, Saturday 3 January 2009.
Tasty, but the second best Chinese in London doesn't deserve a star.
I can't help but compare it to Yauatcha, my favourite Michelin-Chinese in London. Everything’s better there I think.
Yesterday, Nora, Cilla and I got a table at Hakkasan for 8.00 and had to leave at ten sharp. Not particularly Michelin-esque. Were they going to fit in another sitting? The food was OK. Lovely, soft dumplings this time filled with chicken and prawns. Then chicken, rice and a kind of sauce. The kitchen called it a Singapore roast chicken and sure, it tastes good.
Fairly basic tastes. Samey. Hakkasan is black But it reminds you a bit of being on the Finland ferry. There's a conveyor belt feeling of about both the food and the service. Hakkasan has been going strong for some time now, and I'm not really sure what's so good about this restaurant. That it deserves a star is beyond me. Why? Not because of the food, that's for sure. If you want to eat modern, well-cooked, exciting food from China, go to Yauatcha and enjoy.

THE LEDBURY*

London, söndagen den 4 januari 2009.

The Ledbury i Notting Hill vinner i längden.

Det är nånting med kockar från Australien. Brett Graham som står i köket när jag och Nora är på besök har kockat i London i snart 10 år, bl a på The Square som vi ska till i morgon. The Ledbury ligger helt off i ett bostadsområde i Notting Hill, ett par kvarter från pulsen på Portabello Road. Lokalen är anonym, precis som maten, ja åtminstone som varmrätten. Men helheten blir ändå njutbar. Första rätten är tortellinis sprängfyllda med varm getost som vilar i en beurre noisette med rostade mandlar. Väldigt självsäkert och smakfullt.

Varmrätten är inte lika bra. En blyg torsk med gnocchi och en emulsion på engelsk tryffel. Nej. Då är desserten betydligt vassare. Lyssna bara. Brown sugar tart with muscat grapes, white raisin ice cream and vin cotto. Det blir riktig bra, i synnerhet de små druvorna i den sirapslena, stränga, koncentrerade vin cotton. Noras dessert är också bra. Tre små créme bruléer (där den med timjan höjer sig över de andra) ackompanjerade av lika många glassar. Till detta ett par kompakta madeleines på mörk choklad. Distinkt. Genomarbetat. Roligt! I synnerhet då allt får sköljas ner av en Suduiraut från 1996. 

London, Sunday 4 January 2009.
The Ledbury in Notting Hill grows on you.
There's something about chefs from Australia. Brett Graham, who's in the kitchen when Nora and I visit has been a chef for almost 10 years and worked in restaurants such as The Square where we're going tomorrow. The Ledbury is located completely off track in a suburban area in Notting Hill, a few blocks away from the bustling Portobello Road. The place is anonymous, just like the food, well at least the main course is. On the whole though , it's still is a enjoyable experience. The first course is Tortellini, bursting with warm goat's cheese which rests in a beurre noisette with roasted almonds. Very self-assured and tasteful. The main course is not as good. A humble cod with gnocci and a emulsion made of English truffles. Nah. If anything, the dessert is much more cutting edge. Just listen. Brown sugar tart with muscat grapes, white raisin ice cream and vin cotto. That turns out to be really good, especially the small grapes in that silky smooth, strong, concentrated wine cotton. Nora's dessert is good too.
Three small créme brulées (where the one with thyme really stands out) accompanied with as many ice creams. Served with this are a few dark chocolate madeleines Distinctive. Thoughtful. Fun! Especially when is downed with a Suduiraut from 1996.

MARCUS WAERING**

London, fredagen den 2 januari 2009.

Waering is predictable, precis som hans läromästare Ramsay.

När Ramsay's sous chef Marcus Waering lämnade sin världsberömde mentor, plockade ner Petrus-skylten och satt upp sitt eget namn ovanför entrén på Berkley Hotel, var det nog många som satt grodlåren i halsen. Eller? Det var kanske inte så revolutionerande? Snarare ganska väntat. Varken händelsen som inträffade sommaren 2008 - eller själva restaurangen berör särskilt mycket om jag ska vara helt ärlig. Jag kom precis hem från New York och lustigt nog påminner Marcus Waering om Gordon Ramsay's på Hotel London i N.Y. Mörkt. Stiligt. Stramt. Tyst. Formellt. Franskt. Och ojämnt. Vissa rätter var bra och andra var - lite mindre bra. Kyparna bryter på franska, byter servetten tre gånger, skrapar bort osynliga brödsmulor och drar in och ut stolar och bord. Maten då? Jodå, det finns helt klart ljusglimtar. Amusen på varm tomatsoppa, hummern i varm, mustig fond och den lilla pre-desserten var minnesvärda. Lyx, lyx, lyx. Men är verkligen Marcus Waering värd två Michelinstjärnor?

Waering is predictable, just like his master, Ramsay
Many people choked on their frog's legs when Ramsay's sous chef Marcus Waering left his world famous mentor, dismantled the Petrus sign and put his own name above the entrance to the Berkley Hotel. Or did they?
Maybe it wasn't so revolutionary? Rather fairly expected. Neither the event, which happened in summer 2008, nor the restaurant itself makes much of an impact to be totally honest. I just got back from New York and funnily enough, Marcus Waering reminds me of Gordon Ramsay's at Hotel London in N.Y. Dark. Stylish. Reserved. Quiet. Formal. French. And uneven. Some dishes were good, some were - less good. The waiters speak with a French accent, change the serviette three times, brush off invisible bread crumbs and pull out chairs and tables. What about the food? There were definitely highlights. The amuse of warm tomato soup, the lobster in a warm, rich broth and the little pre-dessert are memorable. Simply luxury. But does Marcus Waering really deserve two Michelin stars?