Jag närmar mig 100.

I går åt jag min 81:e Michelinstjärna och det har bara gått drygt 8 månader. Känns tryggt på alla sätt, det här kommer att gå vägen. Jag får mycket uppmärksamhet för min "idé" och de positiva kommentarerna är än så länge betydligt fler än de negativa, vilket är roligt! Jag gör det här för min egen skull och kan mina texter och kommentarer vara till glädje för någon likasinnad, blir jag bara glad. Jag ska givetvis sammanställa alla mina besök och ta fram en lista, från toppen till botten. Antagligen blir det en liten bok, en alternativ "guide" till Den Tjocka Röda - eller så blir det bara en sammanfattning här på bloggen. I oktober är den klar! Tills dess ska jag njuta stjärnorna som är kvar, tyvärr bara 19 stycken, men som det känns nu kan det bli fler. Sommaren är lång.

MATHIAS DAHLGREN MATBAREN*

Stockholm den 22 juni 2009.

Ointressant, helt enkelt.

Utanför dörren, precis över vattnet vid Stockholms Slott, ligger Volvo Ocean Race-båtarna och det är mycket pikétröjor, shorts och seglarskor inne i Bolinderska palatset ikväll. Och det är som om seglarna tagit med sig allt salt från de sju haven in på tallrikarna. Kroketter på kyckling, med skogssvamp och persiljeskott. Salt så det förslår. Sen en sallad på räkor och sparris från Gotland. Också salt. Väldigt salt. Dessutom; varför kallar man räkor i majonnäs för sallad och varför debiterar man mig 225 kronor för en så liten och idéfattig anrättning? Det känns som att Matsalen och Matbaren håller på att glida ifrån varandra, sakta men säkert. Ju mer enastående och passionerad Matsalen blir, desto mer ointressant och oengagerad känns Matbaren. Tyvärr.

OPERAKÄLLAREN*

Stockholm, den 16 juni 2009.

Nu måste Operakällaren gå hela vägen.

Vi börjar någonstans i slutet. Pre-desserten; en glass på Mariekex och till den; en kräm med brynt smör som serveras i en liten tub. Roligt, effektfullt. Men framför allt, riktigt, riktigt gott. Det här är resultatet av ett samarbete mellan Daniel Roos och hans namne Höglander, uppvuxen och präglad i köket på Esperanto och allt presenteras av Per Eriksson, med många välkända krogar på sitt CV och dessutom både närvarande, nyfiken och träffsäker när det gäller vinval. Äntligen har Jean-Paul Bénèzeth fått en värdig efterträdare. Operakällaren var bra innan de nya, yngre talangerna gjorde entré. Men nu har allt blivit ännu bättre, såklart. Köket pulserar av ambitioner och den kreativa höjden och handlaget är i paritet med de bästa. Men trots det känns det som att man inte får ut full effekt av verksamheten, att man inte lyckas nå hela vägen och det känns frustrerande när man är så nära. Det var bara 12 år sedan den unge Stefano Catenacci tog upp Operakällaren i den högsta divisionen efter många jobbiga år i lingonserien. Sågningen i 1997 års "Gourmet 199 bord" är riktigt underhållande. Men sen, bara tre år senare var allt förlåtet och samma lilla guide hyllar Operakällaren med ord som "modigaste matlagningen i landet" och mitt i all eufori kammar en pumpa i tre serveringar hem toppbetyget 9,75. Sedan dess har Operakällaren prenumererat på platserna precis under toppen, i skuggan av de allra bästa, utan att egentligen utmärka sig. Enligt min mening har man saknat profil, bokstavligt talat levt på gamla meriter, i motsats till Oaxen, Bon Lloc, Mistral, Esperanto och de andra mer nutida och välpositionerade krogarna. Operakällaren har haft sittt oscarianska överdåd och stabile Stefano, punkt slut. Och det har inte varit tillräckligt för att konkurrera med de allra bästa. Nu har man gjort helt rätt. In med nya krafter. In med ny energi. In med exeperimentlustan och hungern och in med profilerna som kan skaka liv i alltihop. Men balansen mellan det gamla och det nya saknas fortfarande. Många tycker kanske att det är charmigt, men jag tycker att det är en efterkonstruktion, att prata om en mix av gammalt och nytt, mellan omodernt och modernt. I matsalen blir det tydligast, att samspelet mellan de(t) gamla och nya inte fungerar. Jag tror att Operakällaren måste bestämma sig för vilken typ av restaurang man vill vara. Man är påväg åt rätt håll, men har stannat någonstans på halva vägen. Det varma köket är stabilt, men det känns som att genomförandet är mycket vassare än själva kompositionerna. Varför inte höja ribban när man skriver menyerna, nu när man har så skickligt folk i köket? Den bräserade sjötungan är godkänd, men tillsammans med en salt och fin créme ninon, förvandlas den till något fantastiskt. Med den smörstekta hummern är det tvärtom. Hummern är superb, men hade klarat sig bättre utan den lite vattniga soppan som beskrivs som en hummerbisque. Vem behöver den som avec, när det finns så mycket annat på tallriken? Högst poäng under kvällen får helt klart desserterna, som känns både genomtänkta och mästerliga i såväl tanke som genomförande. Tänk så bra det här kan bli, om Stefano förmår ta steget fullt ut och ömsa skinn, en gång för alla. Ut med det gamla. In med de nya. 

Tokyo, en sammanfattning.

Tokyo är en overklig stad, på många sätt. Jag kan förstå paniken som infann sig när herrarna från Michelin insåg hur många bra restauranger de skulle behöva äta sig igenom och bedöma för att sedan samla ihop i den lilla röda boken. Jag var där i fjuttiga 9 dagar, men hann ändå få ihop arton stjärnor, utan att stressa eller anstränga mig. Det japanska köket är fantastiskt, även om det finns mycket jag har lite svårt för. Som svamparna till exempel, i många fall riktigt hemska saker; är ingen stor fantast av varken shiitake, maitake eller bunashimeji. Även natto finns i varierande kvaliteter och smaker, jag kanske hade otur, men de fermenterade sojabönorna som jag serverades var knappt ätbara. Jag skyller ödmjukt på mina västeuropeiska smaklökar. Hamadaya och Kanda, de två klassiska japanska krogarna, var svagast. Här kändes det oambitiöst och glädjefattigt, vilket förvånade mig mycket med tanke på den status de har. Kanda var dessutom direkt nonchalanta i bemötandet. Bäst var Les Créations de Narisawa och L'Osier, där då båda chefskockarna Yoshihiro Narisawa (bilden) och Bruno Menard var närvarande i såväl kök som matsal. Det här är två stjärnkockar som vill någonting, som har egna tydliga idéer och intentioner med sina verksamheter. Här känns det omtänksamt, personligt, intressant och smakfokuserat, från början till slut. L'Osier är fransk rakt igenom. Narisawas mat är japansk med europeiska inslag. När det gäller sushi åt jag inte dåligt en enda gång, varken på enklare ställen eller på Michelinkrogarna. Mizutani var i särklass. Det här var den största gastronomiska upplevelsen under hela resan, jag ryser fortfarande när jag tänker på den lunchen. Den stunden, ensam, gör hela resan till Tokyo meningsfull och omöjlig att glömma. 

SUSHI KANESAKA**

Den 5 juni 2009.

Tack för lektionen Shinji Kanesaka.

Det är lika bra att erkänna direkt; mitt besök på Mizutani fick mig att längta efter mer sushi. Jag bläddrade fram till sidan 300 i min lilla röda vägvisare och sen klev jag in i en taxi med orden; 8-10-3 Ginza. Här ligger Sushi Kanesaka och här fanns en plats ledig till mig och jag hade tur; det var en plats längst ner till vänster, där Shinji Kanesaka själv håller till. Han är 36 år, ödmjuk, öppen, pratsam och Mizutanis motsats i det mesta verkar det som. Jag är inte hungrig när jag anländer, inte heller mätt, så när han frågar om jag vill ha 5, 10, 15 eller 20 bitar sushi säger jag 10 och sen får jag chansen att jämföra sushi skapade av två mästare, bara några minuter efter varandra och allt blir så tydligt, så uppenbart; hur skickligt och varsamt Mizutani behandlar sina råvaror. Men det är på en hög nivå, och en ganska onödig jämförelse. Hos Mizutani är riset lite svalare än hos Kanesaka, lite hårdare, lite mer smakligt, säkert beroende på vinägern, jag vet inte. Fisken är något kallare, överlag. Lite lenare, lite godare helt enkelt. Men det är inte särskilt hyggligt att jämföra Kanesaka (med betoning på e:et) med Mizutani, som sagt. Det är direkt elakt. Kanesaka ska ha all beröm och om hans mat är snäppet svagare än Mizutanis, är hans restaurang betydligt varmare och vänligare. Personalen är alert, trevlig och faktiskt i klass med vilken fransk toppkrog som helst. Miljön är enkel, nere i en källare så klart, men ändå ljus och skön att sitta i. Efter måltiden pratar jag med Kanesaka, med hjälp av en tolk. Jag vill veta var hans salt kommer ifrån och han säger Okinawa. Sen undrar jag om temperaturen på fisken och då förklarar han att vita fiskar generellt ska vara kallare än de röda. Ska man äta med händerna? Ja, det tycker han, sushi skapas med händer och bör ätas med händer. Det är självklart lika okej med pinnar, men när han själv äter gör han det med händerna, även ingefäran. Vad tycker han om Mizutani? Jodå, han är en mycket omtalad och respekterad, men inte så öppen och villig att dela med sig. Han håller sin kunskap för sig själv och är väldigt traditionell. Han har sin egen skola. Klockan är inte mer än halv tre när jag stapplar ut på gatan, rejält däst och med ett ganska dåligt samvete över att avnjuta fem stjärnor på knappt tre timmar. Men det vad fantastiskt! Om du kommer till Tokyo någongång - se till att pricka in Kanesaka och Mizutani. Helst i den ordningen. Och helst två olika dagar.

SUSHI MIZUTANI***

Den 5 juni 2009.

Jag är djupt imponerad och tacksam.

Kameraförbud råder på Sushi Mizutani och det är bara att acceptera. Den lilla damen som utgör serveringsstab nöjer sig dock inte med en verbal uppmaning, utan ser till att avväpna mig helt åt hållet. Kameran får förvaras bakom ett skynke under lunchen. Så är det bara. Jag slår mig ner på den höga pallen, i det lilla rummet i källaren, under Seiwa Silver Building i Ginza och bakom disken står legendaren själv; Hachiro Mizutani, traditionalisten som alla tycks respektera i Tokyos kulinariska värld. Det är tyst, andaktsfullt i det fönsterlösa rummet. En liten flaska sake landar till vänster om skärbrädan som är min tallrik, närmast mig ligger pinnarna, sen till höger står skålen avsedd för soja, uppe på disken står serveringsfatet där de lilla mästerverken hamnar, ett efter ett när Mizutani tycker det är dags. Den yngre vapendragaren förser honom med råvarorna, i lagom takt; ebi, bonito, unagi, Toi, Edome och så vidare. Själv står han likt en staty, liten, fokuserad med vänliga ögon och sträng mun, med höger hand i den höga risskålen, hans händer smeker de små fiskarna, kniven är gjord speciellt för honom och han torkar av den med en våt handduk efter varje snitt och man kan inte annat än respektera honom, från början till slut. De första tio minuterna håller jag andan. Mizutani ser rakt igenom mig, försöker läsa av mig för att bedöma vem jag är och varför jag letat upp honom. Vi är sex personer i rummet. Alla är knäpptysta. Jag menar verkligen; knäpptysta. Under de tio minuterna har Mizutani serverat mig tre sashimis och den mellersta, en tonfisk som smälter i min mun, är den vassaste. Sen sushi, den ena efter det andra. Alla helt fantastiska. Lena, mjuka, sköra, subtila, rena, höga i smak och vackra att vila ögonen på och omöjliga att doppa i nån löjlig soja. Det är okej, men ingen gör det, åtminstone inte här, idag. Det här är den bästa sushi jag ätit, vilket jag försöker kommunicera genom klena, patetiska västerländska nickningar och leenden men vad hjälper det; Mizutani ser mig, men vill inte inleda nån form av relation med mig, inte med blickar och absolut inte med ord. Han vill däremot bjuda mig på en Saba vars naturliga sälta i kombination med den handstötta wasabin får mig gråtfärdig, sen en Tai, en Maguro och en Ika och snart är det slut och notan landar framför mig tillsammans med en kopp grönt te och tack så mycket, där är dörren och jag får tillbaka min kamera och sekunden senare är jag tillbaka ute på gatan, i duggregnet och jag och Hachiro Mizutani kompletterar varandra perfekt. Han har redan glömt mig, och jag kommer aldrig att glömma honom.

PIERRE GAGNAIRE**

Den 4 juni 2009.

Små rätter och stora smaker på Pierre Gagnaire.

Det här var bra! Det kan bero på att kvällen började på Svenska Ambassaden med en fin bröllopsakt, puss älskling! Pierre Gagnaire ligger i ett futuristiskt hus i stadsdelen Aoyama, på en chic affärsgata, granne med bl a Prada och hela den här känslan följer med dig in i hissen och upp på 4:e våningen. Det här känns väldigt genomtänkt, både för öga och gom. Kanske framför allt för ögat. Maten är en fröjd att vila blicken på, man kan vrida på tallriken flera varv och upptäcka nya saker varje gång. Roligt! Personalen arbetar effektivt och med en lyhördhet och uppmärksamhet som slår systerkrogen i Paris med hästlängder. Rätterna är små, på gränsen till minimalistiska, pyttesmå faktiskt. Men väldigt genomarbetade, rent arkitektoniskt. Smakerna är styva, utmejslade, roliga att upptäcka. Som den lilla kvintetten med aptitretare där den lilla kaxiga kvadraten fullproppad med öl, brandy (påstod servitören, med det var nog armagnac) och jordnöt var kul (bilden). Sen dök fisken Ainame upp för fjärde gången den här resan, nu med  Iwanore seaweed och en röra på bulgur och quinoa. En trevlig rätt. Timid, men trevlig. Bäst ikväll var nog ändå majssoppan med ricotta och yuzupeppar. Om Paris var en besvikelse, var Tokyo en överraskning. Tänk vad förväntningar kan ställa till det!

KANDA***

Den 3 juni 2009.
Någon som vet vad pretentiöst heter på japanska?

I ett bostadområde i skuggan av Roppongi Hills ligger Kanda, skylten är nästan osynlig, precis som mycket annat på Kanda. Tyvärr är det fel saker som är osynliga. Uppmärksamheten till exempel. Och glädjen. Jag får en plats i baren och där står en hårt sminkad tjej som frågar om jag vill ha sake och det vill jag, efter heroiska mängder öl dagen före. Sen börjar det, precis som på Hamadaya, den ena rätten efter den andra anländer; först en tofu under en gelé av något slag, sen de små fiskarna som ska slukas hela, sen en fin sashimi, lätt grillad, sen soppan på anago och sen tempura och sen.......det är som att lägga karbonpapper på Hamadaya-kvällen. Med en enda skillnad; det är bättre, rakt igenom, varenda rätt. Aningen bättre. Kvaliteten är kanske inte högre, men smakerna är mer framfusiga. Sältan finns där, precis som sötman och umamin. Allt är tydligare och säkrare på Kanda tycker jag, jämfört med Hamadaya. Men vilken måttstock är det? Det är kallt och frånvänt på Kanda, åtminstone i kväll. Det är knappt de orkar översätta rätterna, chefen själv ägnar mig inte en blick trots att vi bara är fem gäster i baren. Middagen är över på drygt en timme. Det känns inte roligt, inte kreativt, inte värt besväret. På sidan 149 i Guide Michelin Tokyo 2009 kan man läsa: "Here, you can really feel the enthusiasm of the chef and his staff". Det var ingenting jag fick känna av vid mitt besök. Det var stressigt bakom den lilla baren, det var pretentiöst och det var rökigt, osigt och varmt. En dålig kväll? Ja, kanske det, men det spelar ingen roll. Det här är inte tre stjärnor, inte på långa vägar.  

LE CRÈATIONS DE NARISAWA*

Den 3 juni 2009.

Genialt och kreativt hos Narisawa.

En rädisa, med blast, tråd och jord. Hela härligheten ska slukas med fingrarna. Jorden är inte jord så klart, men det är en lyckad metafor som dessutom smakar gott. Sen anländer brödet, tre sorter och ett smör som får mig att le inombords. Det serveras i en liten blomkruka (bilden) och jorden är tillbaka, denna gången i form av pulveriserade svarta oliver och effekten är stor, nästan lika stor som smaken. Det här är genialt. Men då har jag inte sett nästa rätt, en respektfull bugning åt Bras och Berasategui men ändå inte; en tallrik med glaskupa och där under uppenbarar sig, när väl röken skingrats, en sallad på ingredienser från himmelen; sparris, rödlök, violer, skott, blomkål, rökt lax - jag räknar till 22 ingredienser och efter en stund känner jag att mina fötter somnat och de vaknar först när nästa rätt kommer in, en yari-ika med red pepper och en köttig fond som är spetsad med oliver och lite flytande kväve, mest för effektens skull - och helheten är underbar. Tur att min Pinot Noir bara är en armslängd bort. Den behövs. Efterrätterna är få, men bra. En sked med jordgubbe sägs dölja en liten pastill och när skeden är tömd sitter den mycket väl där, en liten mini-Läkerol med smak av viol, i gommen och även det tricket lyckas och där inne i köket står Narisawa själv och spanar ut i matsalen. Nöjd, såklart. Precis som jag. Sen kommer han ut, tar sikte på mitt bord och då passar jag på att fråga vad han håller på med när han leker sig fram mellan smaker, konsistenser och temperaturer. Och länder; framför allt mellan Frankrike, Spanien och Japan. Smakerna är markanta, vilket jag älskar. De vågar ta plats; om det så är en kasago tillagad sumi-style eller bara en liten dressing på gröna örter, de tar plats, rakryggade och malliga. Narisawa är snäll. Vi pratar en halvtimme, om japansk matlagning och om vad som krävs för att obstruera och vara obskyr, att gå sin egen väg trots att omgivningen tvivlar. Karisawa talar ett eget språk, helt unikt, åtminstone för mig och för andra foodies som alltså röstat fram hans krog till den bästa i Japan, tillochmed bäst i hela Asien. Det är omöjligt att avgöra såklart, och ganska ointressant. Men en sak är säker, nästa år har den två stjärnor, grattis i förskott!

Godmorgon Tokyo.

Idag regnar det igen. Men det kommer att bli en fantastisk dag ändå. Besökte Gonpachi igår kväll (tack för tipset D.S) och det var kul. Idag är det nya stjärnor på gång. Till lunch blir det Lés Creations de Narisawa, den högst placerade restaurangen i hela Asien enligt "The Worlds 50 best" och således även bäst i Tokyo. Tillåt mig tvivla. Ikväll blir det Kanda, tre stjänor och ett par bestick. En enkel sushikrog med smakerna i centrum hoppas jag!

SUSHIKO HONTEN*

Den 2 juni 2009. 

Enkelt, gott och prisvärt.

Ensam, för tredje gången i Tokyo. Nu i en sushibar med två kockar och en servitris. Helt solo, trots att det är lunchtid. På en stjärnkrog! Och jag får all uppmärksamhet. "Du får bestämma" säger jag och den vänlige kocken tvättar sina händer, torkar av skärbrädan och skickar iväg några order till sin juniora hjälpreda. Sen blir det äta av; totalt ett dussin nigiris, den ena ljuvligare än den andra och varje bit görs framför mina ögon, sekunden före jag slukar den. Allt avslutas med en atsuyaki tamago (som syns på bilden)  - en omelett som av någon anledning omnämns i Guide Michelin. Lätt som en fjäder blåser jag tillbaka ut på den lilla bakgatan mitt i Ginza. Kostnad för kalaset; drygt tusen kronor. Det var värt varenda krona.

HAMADAYA***

Den 1 juni 2009.

Hamadaya, ensam igen.

Aldrig tidigare har jag hört så mycket negativt om en trestjärnig krog, som jag hört om Hamadaya. Även den vänlige affärsmannen som försöker visa mig vägen dit när jag gått vilse, säger att Hamadaya inte är värt ett besök. Han avråder mig bestämt. Avundsjuka, tänker jag när jag en halvtimme senare kliver in i en taxi, arg och svettig efter ännu ett misslyckat försök att "klara mig själv" i omöjliga Tokyo. Fem minuter senare är jag där, tar av mig skorna och blir visad in till mitt privata rum. Tystnad. Det susar i öronen. Jag är helt ensam. Min lilla cell har ett lågt bord på golvet, en vit duk, nakna väggar utan fönster. Jag hänger av mig kavajen, rättar till den svettiga skjortan, försöker samla mina intryck. Sen kommer kvinnan i kimono tillbaka, hon är min enda kontakt med omvärlden, hon sätter sig på huk och tilltalar mig som om jag vore ett litet barn. "Biru" är det enda jag får ur mig och sen smyger hon ut och kommer tillbaka med en stor öl och ett papper med elva rätter nedskrivna, kortfattat på japanska och engelska och jag förstår snart att här finns det inga alternativ, det är bara att ge sig hän. Jag känner inga dofter här inne i mitt lilla rum, ser inga andra gäster, jag kan bara vara mig själv. Och efter ett tag trivs jag riktigt bra, trots tystnaden. Och det är ju trots allt tanken med en "ryotei", att affärsmännen som kom på besök skulle få en intim stund med mat, dryck och kanske en geisha som underhöll på den minimala scenen i rummet. Hamadaya är inte som någon annan restaurang jag besökt; den är vacker, den är enkel och den är tyngd av historia och traditioner. För mig personligen är det ett minne för livet, trots att maten var en enormt stor besvikelse. För det var den. Elva rätter blev det och egentligen var det bara en eller två som var godkända, knappt. Först en tallrik sashimi. Och sen en soppa på havsål. Tyvärr, tyvärr. Det känns tråkigt att inte kunna gå emot strömmen, att inte säga "fel, fel fel" till alla som gjort ner och kritiserat Hamadaya. Men det går inte. Det ligger säkert hur mycket arbete och kunskap som helst bakom varje rätt. Kocken har säkert svart bälte i alla kulinariska dicipliner. Det spelar ingen roll för mig, just då, just här, på andra sidan jordklotet. Rätterna är små, smakerna i oharmoni. Mycket är direkt svårt att äta upp, trots att jag verkligen försöker. Den första av två efterrätter är ett plommon indränkt i sirap. Och den sista består av två bitar mango med en liten lychee. Och det är kvällens höjdpunkt. När ägarinnan Keiko Mita kommer in och slår sig ner på golvet brevid mig, berättar hon att den ekonomiska krisen slår hårt mot hennes lilla ryotei, att affärsmännen drar ner på både mat och dryck och att "de som bestämmer" vill åt hennes lilla hus som lever på lånad tid, insprängt mellan moderna höghus och modebutiker. Det är kanske därför du måste debitera mig 3500 kronor för en måltid, tänker jag när jag går ut i regnet på jakt efter en taxi som garanterat inte kommer att hitta hem till mitt välkända hotell, mitt i Tokyo. En taxichaufför som inte hittar till gästens hotell, är däremot inte alls så sorgligt som en kock som inte hittar till gästens hjärta. 

L'OSIER***

Den 1 juni 2009.

Lunchen är fantastisk, tänk då hur en middag kan vara.

Den första tanken när jag kommer in i matsalen som går i Michelins egen färgskala; beige, vitt, lila och teak: det är bara kvinnor i lokalen. Elva miljonärsfruar sitter och konverserar med varandra vid olika bord, sippar på skumpan och bläddrar i menyerna och när sedan ytterligare två kvinnliga sällskap dyker upp blir jag övertygad om att det är "ladies lunch" och att jag sitter här på nåder, på kulinariskt turistvisum. Några ögonblick senare har jag däremot manligt sällskap, av självaste Bruno Menard, head chef sedan 2005 och en glad sådan; "Vet du", säger han; "Japanerna behöver inte Michelin, de är väldigt coola när det gäller stjärnorna. Visst blir de glada om blir belönade, men de lagar den mat de alltid har lagat och de anpassar sig inte till några snobbiga regler". L'Osier är lite som Bruno Menard själv; avslappnat och vänligt, trots den stiliga lokalen och de strama servitörerna. Bruno strosar omkring, orakad och med skrynklig kockrock, försöker sätta ihop en mening på japanska som resulterar i högljudda skrattsalvor från de dinerande sällskapen och sen är han frågvis. Sverige vill han veta allt om. Danmark känner han till bättre. Noma såklart och René som han träffat och som jag måste hälsa till. Maten då; jodå, den är fransk, från början till slut. Först en bjudis på custard på anklever med ett tak av tomat- och chiligelé som samlar pluspoäng mycket tack vare de två stickorna av choklad med havssalt, som vilar på glaset. Förrätten är en anonym anrättning med morot, anis och getost. Konstig. Sen däremot nåt kul; en créme ninon smaksatt med mint och torkad bonito. Delikat med sin havssälta! Varmrätten är en fiskrätt som är snyggare än vad den är god; Ainame med gnocchi, citrus och grön curryssås. Lena fina smaker och en varsamt tillagad lågbudgetfirre vars blyga smaker kocken trollat fram på ett skickligt sätt. Men rätten är något slätstruken, lite idésnål. Sen däremot, sen börjar showen. Desserterna är i världsklass och när jag frågar Bruno Menard om namnet på hans pastry chef, säger han: Bruno Menard (jag förstår allt när jag googlar på hans pappa Jean-Claude). Dessertvagnen är i klass med Le Meurice, i tre våningar med mästerverk på varje våningsplan; men innan det är dags att angripa vagnen blir det en glassanrättning på kaffe, choklad och vanilj, en panacotta med aprikossorbet och jordgubbsspett som kan doppas i tre olika sockerskålar. När vagnen backas fram har den värsta hungern lagt sig; men jag trycker ändå i mig två små marränger med citronkräm och hallon. Bruno måste vara bäst i Tokyo på desserter! L'Osier gör mig glad och harmonisk, vet inte om det beror på den 30-åriga Ramos Pinton som slinker ner till desserterna eller på maten, eller en kombination kanske - och när jag går därifrån bugar jag åt alla möjliga håll, i en överdriven artighetsakt som uppskattas av kvinnorna i lokalen som skrattar åt den blonda turisten med kameran och anteckningsblocket. Även Bruno Menard tycker det är roligt; det blir helt enkelt inte så många besök från Europa säger han när jag eskorteras ut på gatan. Jag tror att Jean Georges Vongerichten hade känt sig hemma på L'Osier, här finns det många likheter, både till det yttre och det inre. Allt är franskt så det förslår. Fransk chef, fransk hovmästare, fransk meny och fransk nota - som stannade på 1500 kronor för hela kalaset. Sånt ska också belönas tycker jag.