söndag 30 augusti 2009

Min första stjärna.

På Greek Street i London ligger L'escargot och där, jag tror att det var 1994, åt jag jag min första stjärna och det var en storproducent på reklambyrån J Walter Thompson som fick stå för kalaset, vilket inte var mer än rätt med tanke på vinerna han beställde; minns särskilt en fenomenal Gruaud Larose 1982. Vi har spelat in en reklamfilm för Gott&Blandat och det skulle firas flott med kunden, reklambyrån och regissören. Så var tärningen kastad. Det fanns liksom ingen väg tillbaka. Jag var såld.

lördag 29 augusti 2009

Mychelin - ny egen grupp på Facebook.

Jag tänker utmana Guide Michelin med en mer personlig tolkning; Mychelin - där foodies själva kan samla sina egna stories och upplevelser från världens bästa restauranger. Ni som hittar till den här bloggen kanske också hittar till Facebook och gruppen Mychelin. Vi provar!

torsdag 27 augusti 2009

Jordnära på Mugaritz.

Det finns något bekant över potatisarna; kanske är det ett färskt minne från mitt förra besök i Adoni's smakkatedral, eller kanske är det drejkursen hemma i Kullabygden; kanske var det 1980 och då visste jag inte att jag 29 år senare skulle betala dyra pengar för att sitta och äta lera på finkrog i San Sebastian. Det här är en klassiker på Mugaritz, men skit i det, framför allt är det en utgångspunkt, en balanspunkt om du så vill; ett sätt att komma i rätt culinary mood och vad kan bli mer jordnära än potatis i lera? Så befriande fritt från smarta paradoxer och svårtolkade budskap. Nu är det snart en månad sedan jag var där och smaken sitter kvar på något sätt; den enkla, ärliga, jordnära.

Bord bokat på MD och T&R till KPH.

Det börjar likna värsta El Bulli-trängseln hos Mathias Dahlgren. Det är tufft att få bord och vid varje "Nej, det är fullbokat" returneras ett; "Men du kan få ett bord i Matbaren om du vill" vilket naturligtvis är ett näst intill fullgott alternativ för många; det är ju trots allt en stjärnkrog det också. Men okej, nu är MD bokat och det blir fjärde besöket. Men det är första gången jag är där under mitt Michelin-år. Mer då? Jo, det blir en tripp till Köpenhamn nästa vecka, den sista på ett tag tror jag. Har bokat MR och Herman (som fick sin första stjärna nu i år) och sen ska jag träffa René på Noma. I Sverige har jag bara F&Lindeberg och Esperanto kvar, men dessa kommer jag att hinna med, garanterat. Jag räknar med att det blir drygt 110 stjärnor. Listan är nästan klar och det är riktigt tufft i toppen.

torsdag 20 augusti 2009

Så ska det smaka F12.

Lunch på F12; torsk med räkor, pepparrot, citron, dill och lite skirat smör. Svårare ska det inte vara, varför krånglar man till det så ofta på F12? Måste också ge en eloge till Restaurangen på Oxtorgsgatan, en annan krog i Melkers imperium. Krystat koncept, helt i onödan, men det spelar ingen roll så länge maten är så här intressant och vällagad. Riktigt fina smaker!

fredag 14 augusti 2009

100 Michelinstjärnor i Expressen.

Vet inte om jag kan säga att jag läst särskilt mycket av TV-krönikören Anders Björkman på Expressen, men det han skrev om mig var ganska snällt, tack före det!
"Niklas mat" nystartade med den nu tv-vane kocken Niklas Ekstedt, ett kök hämtat från "Star wars", begriplig matlagning med små etiketter av typ "60 minuter/medelsvårt" och ett tema - i går lyx. Roligast var intervjun med helsingborgaren, som håller på att äta sig igenom 100 stjärnor på ett år. Han åker runt till krogar som fått stjärnor i franska Michelin-guiden, en hobby som kräver planering och pengar. På några smart bokade dagar i Paris, lunch och middag, satte han i sig 18 stjärnor. Totalkostnad för 100 stjärnor? Ungefär som en halvbra bil.Personligen hade jag också valt stjärnkrogarna.

lördag 8 augusti 2009

Jag behöver lite hjälp.

Okej, uppdraget är avslutat. På ett sätt. Men eftersom jag har (idag!) två månader på mig att samla (och kunna jämföra) michelinupplevelser under ett och samma år - tänker jag fortsätta till den 8 oktober. Det finns fler i Sverige. Några till i Danmark. Sen funderar jag på Oslo eller Helsingfors; hinner nog inte med båda; Chez Dominique lockar, med det gör även Oslos stjärnor. Vad säger ni? Slutligen behöver jag hjälp med Amsterdam vs Berlin. Erfarenheter; någon?

onsdag 5 augusti 2009

LLUCANÈS*

Barcelona, den 4 augusti 2009.
Det blev 25 stjärnor i Spanien; de svagaste åt jag i Barcelona.
Sista stjärnan, i en saluhall i Barceloneta, egentligen en helt underbar lokal; luftig, ljus, modern, vänlig. Det här är en restaurang som öppnade i en by som heter Prat de Llucanès, de fick sin stjärna, allt gick bra, men drömmen om Barcelona hägrade och tillslut flyttade man dit. Stjärnan fick följa med. Tydligen. Och jag förstår ingenting. Visst är det här en bra krog, sympatisk och nästan lite charmigt tafatt. Vet inte riktigt om Guide Michelin verkligen varit här. Det känns konstigt. På bilden ser du den bästa rätten; efter tre amissar och en förrätt som var en smakfattig consommé på kyckling, tryffel. spenat och lite andra grönsaker. Det står att det ska vara en surf&turf-anrättning med hur mycket jag än leter efter turf-inslaget, så hittar jag det inte. En seabass ser jag däremot, på vitlök, potatispuré, kantareller och ett lila chips. Det smakar bra. Efterrätten ska vara en tarte tatin med den smakar mest smördeg och kanel. Llucanés ska givetvis inte ha en stjärna för sin mat; visst kanske jag har blivit lite kräsen efter 25 stjärnor i Spanien de senaste 14 dagarna, men jag tycker att det krävs mycket, mycket mer för att belönas med en åtråvärd stjärna i Guide Michelin, betydligt mer än vad sympatiska Llcuanès i Barcelona lyckas prestera.

lördag 1 augusti 2009

CINC SENTITS*

Barcelona, den 1 augusti 2009.
Med sorg i hjärtat.
Det är nu precis en månad sedan Søren Ledet lämnade in Geraniums konkursansökan och det känns meningslöst och tråkigt såklart, att det inte höll längre. Geranium var en sinnrik plats, det vet du som besökt den vackra matsalen som lånade sitt klorofyllgröna ljus från träden i Kongens have. Jag hyllar Søren och Rasmus genom att visa en av årets bästa rätter, tillagad i köket på Geranium. Sinnrikt vill också Cics Sentits i Barcelona vara, det hör man ju på namnet. Men jag måste säga att det mest känns desperat. Jag kommer hit relativt "oförstörd". Cics Sentits fick sin stjärna nu i år och jag är inte vidare påläst; och det är bra. Då håller man förväntningarna nere. Men det hjälper inte. Det här är en restaurang som vill att gästerna ska beställa avsmakningsmenyer och hela tanken med det är ju att köket ska bjuda på det bästa, det uttänkta, det inövade, de välkomponerade; något som köket skapat för att tillfredsställa sina gäster och för att ge oss en bild av vad köket vill förmedla. Det här är ingen kravlös matlagning; tvärtom. Det finns betydligt mer etablerade och inkörda kök som misslyckas med att komponera balanserade och begåvade avsmakningsmenyer. På Cics Sentits är man inte ens i närheten av att lyckas. Som sig bör, är rätterna minimala; det är ett måste om du ska orka sätta i dig sex eller åtta rätter inklusive diverse bjudisar. Det bästa med kvällen är servicen; Amèlia Artal håller full koll i matsalen. Även en dessert lyfter medelbetyget; en anrättning på vattenmelon, vodka och rödpeppar. Ingenting annat då? Nej, faktiskt inte. De så omtalade mini-cannelonis med bechamelsås och kyckling smakar pastadeg, mjöl och kyckling - inga direkt banbrytande smakkombinationer. Den friterade risbullen är torr och intetsägande och de små bläckfiskarna ska vara grillade; men jag känner ingen smak förutom salt. På Cics Sentits söker man fortfarande efter sin egen röst, sitt eget uttryck och det värsta är att köket inte riktigt förmår leverera det som menyn så snyggt försöker saluföra; det är för trubbiga och låga smaker; något som Guide Michelin tydligen inte håller med om.