TOM AIKENS*

London, 9 oktober 2008.

Underkänt till underbarn.

Många hävdar att Tom Aikens är den mest begåvade matkreatören i hela UK. Tillåt mig att tvivla. Nej, tillåt mig att utropa "Not!!". Tom Aikens fick sin andra stjärna när han var 26. So what, spelar ingen roll. Italienaren Massimiliano Alajmo kunde skryta med tre när han var 28.

Marco Pierre White, en begåvad, otrevlig, rent av fruktad människa som korats till hela kockvärldens enfant terrible, fick sin tredje stjärna när han var 33. Clare Smyth tog över som head chef (första kvinna någonsin på trestjärnig restaurang) på Ramsay's på Royal Hospital Road när hon var 29 år. Också bra jobbat.Världen kryllar av underbarn. I Sverige öppnade Niklas Ekstedt egen restaurang när han var 22, blev utsedd till Årets Affärskrog när han var 23, öppnade sin andra krog när han var 25, gjorde sin första kokbok när han var 26 och debuterade i TV när han var 27 för att påbörja sin andra karriär med ny krog i Stockholm, när han var 28. Och han är långt i från värst. Gustav Otterberg fick sin första stjärna när han var 25. Mathias Dahlgren vann Bocuse d'Or när han var 28. Och så vidare.

Tom Aikens må leva på gamla meriter, men hans krog på Elystan Street måste leverera varje dag. Och det gör den inte. Just nu är jag bara trött och arg på den här Tom Aikens. En stjärna, visst, men är det Tom Aikens CV eller hans mat som belönas? För mig är det helt ofattbart att han belönats med en "rising star" 2008. Förrätten var ett berg av tryffel, det är allt jag minns. Till varmrätt blev det en seabass med courgettelasagne (alltså på squash) med pistage och gröna oliver. Sen började det bli konstigt. Desserterna var en orgie i 90-tal när det var som värst, med provrör, små skedar, babykrukor, gelér, klubbor, krämer och annat smått. Här satt vi bara och tittade på varandra och undrade vad som höll på att utspela sig på bordet framför oss. Det här är inte en rising star, snarare en falling. 

London, 9 October 2008.

A poor for the prodigy.
Many people argue that Tom Aikens is the most talented food creator in the UK. Let me cast doubt on this. Actually, let me shout out ”Not!”. Tom Aikens received his second star when he was 26. So what? No big deal. The Italian Massimiliano Alajmo could brag with three when he was 28. Marco Pierre White, a talented, disagreeable, possibly even feared person, who has been selected as the enfant terrible of the chef-world, received his third star when he was 33. Clare Smyth took over as head chef (first women ever at a three star restaurant) at Ramsay's on Royal Hospital Road when she was 29. Also well done. The world is full of prodigies. In Sweden, Niklas Ekstedt opened his own restaurant when he was 22, was selected as the business restaurant of the year when he was 23, opened his second restaurant at 25, wrote his first cook-book at 26 and made his TV-début when he was 27 just to start his second career with a new restaurant in Stockholm at the age of 28. And he's not alone. Gustav Otterberg received his first star when he was 25. Mathias Dahlgren won Bocuse d'Or when he was 28. And so on.
Tom Aikens might survive on old merits, but his restaurant on Elystan Street has to perform every day. And it doesn't. Right now I'm just tired and angry at this Tom Aikens. Sure, a star but is it Tom Aikens’ CV or his food that’s rewarded? To me, it's completely unbelievable that he was rewarded with a "rising star" in 2008. The starter was a mountain of truffle, that's all I remember. As main course, I was served a sea bass with courgette lasagne (that is, squash) with pistachio and green olives. Then things turned weird. The desserts were an orgy of the 90s at its worst with test-tubes, small spoons, baby pots, jellies, lollipops, creams and other bits. Here, we just sat and looked at each other and wondered what was happening on the table in front of us. His star isn’t rising, it’s falling.