FREDSGATAN 12*

Stockholm, 6 november 2008.

Jämt ojämn.

F12 är den stockholmskrog jag besökt flest gånger, utan konkurrens. Minns ett gästspel där 1999, då Marcus Samuelsson och Melker skulle mötas i en prestigekamp upplagd som en boxningsmatch. USA mot Sverige. NYC mot Stockholm. Aquavit mot Fredsgatan 12. Marcus var 28 år och rising star i New York, medan Melker var 37 och nybliven vinnare av Bocuse d'Argent.

Menyn kostade 950 kronor och vinpaketet 490. Astronomisk summor på den tiden. Jag minns min personliga vinnare; en rimmad, ångad röding som bar Melkers signatur. Ännu färskare i minnet är Kellers besök på F12, men det får jag skriva om nån annan gång. Nåväl. Efter gästspelet den där septemberkvällen har jag ofta återvänt till F12. Ibland har det varit makalösa, minnesvärda smaksessioner som stannat kvar länge och ibland, inte riktigt ofta dock, har det varit lika minnesvärda besvikelser. En period sökte jag efter den logiska förklaringen till det ojämna köket bland kockarna: Andersson, Hellberg, Coyet, Svensson, Aujalay och alla andra, men det var svårt att utse en syndabock i köket. Jag finner fortfarande inte förklaringen till det ojämna köket. Vad beror det på? Alla kan ha dåliga dagar, men varför hittar man inte samma svajighet hos Dahlgren, Esperanto eller de andra toppkrogarna? Det kan väl inte bero på att Melker använt för många stjärnor i köket, eller att han och Daniel varit upptagna med alla sina krogprojekt vilket påverkar juvelen i kronan negativt? Är det något som ska känneteckna krogar på den här nivån, så är det den höga lägstanivån. En stjärna i Michelin tycker jag ska vara en försäkringen mot oengagerad, slentrianmässig matlagning. Jag läste om den goda ekonomin på F12 och att Melker tydligen är en slipad affärsman. Ett gott råd Melker; tillbringa mer tid på F12 och se till att lyfta köket ännu ett snäpp. Sverige behöver F12 på topphumör! Den här gången, med min vän Janne, provade jag SJÖ som bestod av lättrökt röding (igen!) med marinerad gurka, gröna bönor, morot, tryffel och en velouté på skaldjur. Som vanligt snyggt presenterat. Men enligt min smak, alldeles för stor bit fisk i förhållande till övriga råvaror som vad placerade under den varsamt (av Hellberg) tillagade rödingen. Det här är minst sagt en mild, återhållsam anrättning som inte vill ta någon plats. Då var förrätten, en Toast Skagen med löjrom (som Janne pillade bort!!!) betydligt kaxigare i smaken. Gott!