ADOUR ALAIN DUCASSE**

New York, 24 december 2008.

Både smaklöst och smakfullt på Adour.

Längst ner i det sydvästra hörnet av Frankrike rinner floden Adour ut i Biscayabukten, men innan den gör det passerar den huset där Alain Ducasse bodde som liten. Så sägs det i alla fall. Att namnet Alain Ducasse fortfarande är en del i varumärket förstår man. Världens mest omtalade kock har fortfarande en dragningskraft på foodies, trots missen med förra N.Y-satsningen i Essex House som fick slå igen, till skadeglädje för många kritiska newyorkers.

Gnocchi på Ricotta inleder min kväll, serverad med en mjuk, len sås på gröna örter, sallad och svart trumpetsvamp. Som mellanrätt rekommenderas vi en "White truffle pasta Impression" som visar sig vara en fantastisk komposition med svampar och kastanjer inlindade i bred bandpasta som dränkts i en fyllig, känsligt saltad sky på vit tryffel. Direkt upp på topplistan kan jag säga! Sen en barramundi från Australien med små ganska ointressanta potatismedaljonger på en spegel av en mörk, mustig Matalotte, en sås på svampreduktion och ostron. När desserten kommer in finns det inte mycket plats kvar i magen, så det var tur att den var så god. En sorbet på Granny Smith, emulsion på calvados och en kula vaniljglass. Varför krångla till det? 

Krångligt blir det däremot om vi ska betygsätta inredningen. Adour är en lyxkrog i guld. Allt glimmar. Överflödet i inredningen känns både omodernt och onödigt och jag förstår inte varför Ducasse så ofta väljer den här linjen när han ska inreda sina restauranger. Det behövs ju inte, när han serverar mat som är så innovativ och vällagad och trygg i sitt uttryck. Det här är mannen som var först med att placera lyxkrogar i hotell, hela konceptet brukar kopplas ihop med Ducasse. I dag är det ganska vanligt, i synnerhet i New York, men det ställer stora krav på infrastruktur och logistik. Var ska man ta emot gästerna? Vilken garderob ska man använda? Vilken toalett? Hur gör man med "vanlig" restaurang till hotellgäster som inte vill lägga en förmögenhet på mat? Och roomservice, vilket kök ansvarar för den? De stjärnkockar som är sugna på att köra roomservice är lätträknade, vilket har fått många att slå igen eller flytta till egen lokal. Även på Adour som ligger i hotellet Regis, stöter man på mindre smidiga lösningar. Långt till toaletten, en stökig bar utanför restaurangen, ingen egen garderob, gäster som går vilse och så vidare. Två goda råd Ducasse. Skaffa en ny inredningsarkitekt och sänk priserna. Hur känns Adour i jämförselse med konkurrenterna?

Bättre än Ramsay. Sämre än Le Bernardin. Så någonting.

New York, 24 December 2008.
Both tasteless and tasteful at Adour
At the far south-west corner of France, the river Adour flows into the bay of Biscay, but before it reaches the sea, it flows past the house where Alain Ducasse lived in as a child. So people say. That the name Alain Ducasse still is part of the trademark isn't difficult to understand. The world's most talked about chef still attracts foodies, despite the cock-up with the last N.Y. venture with Essex House, which had to close down to the delight of many critical New Yorkers.
Gnocchi made of Ricotta starts my evening, served with a soft, smooth sauce of green herbs, salad and black horn of plenty. As entremets, we're recommended a "White truffle pasta Impression" which turns out to be a fantastic composition of mushrooms and chestnuts wrapped in broad tagiatelle which has been drenched in a rich, carefully salted gravy made of white truffle. Straight to the top ten! Then a barramundi from Australia with small, pretty dull potato medallions on a mirror of dark, rich Matalotte, a sauce made of mushroom reduction and oysters. When dessert arrives, there's not much room left, luckily it tastes amazing. A sorbet of Granny Smith, emulsion of calvados and a scope of vanilla ice-cream. Why complicate things?
But it is complicated if we grade the interior decoration. Adour is a luxury restaurant in gold. Everything gleams. The excessive decoration feels both out of fashion and unnecessary and I don't understand why Ducasse so often chooses this line when decorating his restaurants. There really is no need when he serves food that is so innovative and well-made and self-assured in its expression. This is the man who pioneered placing luxury restaurants in hotels, the entire concept is usually linked with Ducasse. Today it's pretty common, especially in New York, but it places huge demands on infrastructure and logistics. Where do you receive the guests? Which wardrobe to use? What toilet? Where to put the ”normal” restaurant for the hotel guests who don't want to spend a fortune on food?
And room-service, which kitchen is responsible for that? Those star chefs who fancy doing room-service can be counted on one hand, and as a result many have had to be shut down or move to their own premises. It’s the same with Adour, which is located in the Regis hotel, you encounter less effective solutions. A long way to the toilet, a rowdy bar outside the restaurant, no separate wardrobe, guests who get lost and so on. Two pieces of good advice, Ducasse. Get a new interior decorator and lower the prices. How is Adour in comparison to the rivals?
Better than Ramsay. Not as good as Le Bernardin. So something.