Nobu håller inte måttet.

Tiden har stannat på Nobu i New York. Ursäkta uttrycket, men det känns väldigt mycket sent 90-tal. Oengagerad storköks-sushi och trött, slentrianmässig service.

När Sushi of Gari tänjer på gränserna och bjuder på mat som utmanar och kittlar alla dina sinnen, förmår Nobu bara servera det förväntade. Som att äta sushi i Skövde eller Sundsvall. Nigiri på lax och tonfisk. En och annan jätteräka. Soja från fabriken. Wasabi som smakar plast. Ingefära från hinkar i kylen. Känns löjligt att de mönstrar på japaner i det öppna köket. Japaner som onekligen ser ut som japaner, men som är infödda newyorkers. Varför då, jo för att addera någon form av äkthet och exotisk stämning till ett varumärke som kommer att få det mycket tufft i framtiden. Nobu befinner sig ljusår från den stjärna som lyser i det lilla anspråkslösa köket på Sushi of Gari. 

Nobu doesn't live up to its reputation.
Time stands still at Nobu in New York. No offence, but it feels a lot like late 90s. Indifferent industrial kitchen-sushi and tired, routine service. While Sushi of Gari pushes the boundaries and serves food which challenges and tickles all senses, Nobu only manages to serve what's expected. It's like eating sushi in Skövde or Sundsvall. Nigiri made of salmon and tuna. One or two giant prawns. Soy sauce from the factory. Wasabi that tastes like plastic. Ginger from buckets in the fridge. Seems stupid that they enrol Japanese in the open kitchen. Japanese who clearly look Japanese but who are born and bred New-Yorkers. Why? Well to add some kind of authenticity and exotic atmosphere to a brand which will suffer in the future. Nobu is light years away from the star that's glowing in the small, modest kitchen at Sushi of Gari.