RAMSAY AT THE LONDON**

New York, 23 december 2008.

Bad boy, bad food.

Jag har varken tid eller ork att ge en komplett bild av den här kvällen. Vi var på Ramsays trestjärniga på Hospital Road i London för drygt ett år sedan och det var en besvikelse det också. Men det var åtminstone bättre än hans relativt nyöppnade stjärnkrog på 54:e gatan på Manhattan. Låt mig slippa beskrivningen av maten. Jag orkar faktiskt inte. Försöker istället förstå varför människan Ramsay är så olik kocken Ramsay. Eller är det bara ett kommersiellt knep att positionera honom som en tuff, modig och modern machokock i TV? Varför syns aldrig hans attityd på tallriken? Inte ens när Maze öppnade i London med löfte att leverera nytänkande mat, levererade Gordon Ramsay. Konstigt att en person som är så mycket "fuck off" i sin image, är så intetsägande när han ska göra det han är känd för - laga mat. Vad händer? Varför blir det så här? Vi åt en trerätters ikväll och ingen av rätterna var bra. Jag lovar. Ingen av rätterna var bra. Och det finns bara ett skäl till varför den här restauarangen överhuvudtaget står omskriven i den lilla röda guiden - namnet Gordon Ramsay. Eventuellt återkommer jag med recension av maten, men antagligen inte. Orkar inte. Vill inte. Kan inte. "Mr Ramsay är här en gång i månaden", förklarar vår sömnige captain. "Men han är aldrig i köket, han är överallt, men inte i köket". Synd, kan jag tycka. Riktigt synd. I synnerhet för oss som betalar nästan 400 dollar för en middag vars höjdpunkt är en ganska ordinär tarte tatin med vaniljglass.