DEL POSTO**

New York, 21 december 2008.

En absurd tryffelkväll.

Lupa, Otto, Babbo. Och nu Del Posto. Mario Batali's och Joseph Bastianich's krogimperium vill inte sluta växa och det bästa av allt; New York vill bara ha mer och mer av dessa streetsmarta "låtsas-italienare". Alla som läst HETT av Bill Buford vet vad jag menar. Mario Batali är ett geni på många sätt. Och hans Del Posto är grymt snygg på alla sätt! Det känns som att kliva in i en påkostad maffiafilm med Al Pacino. Lokalen är verkligen väl genomförd i minsta detalj. Servicen är näst intill klanderfri. Och maten är......ja vad ska jag säga. Tre rätter skulle det bli, trodde vi. Jag började med en trevlig hummersallad med jalapeno, sen en mezzi rigatoni med syrlig, gräddgod sås på blomkål och svart caviar. En flaska Trebbiano d'abruzzo från Valentini var en överraskning i positiv bemärkelse. Gräsig, finstämd och balanserad - ett riktigt bra vin på en ganska tråkig druva. Sen landar kvällens höjdpunkt på bordet; en risotto med svart tryffel. En smakbomb. Andaktsfullt smeks den upp på tallriken framför mig och rinner ut i kanterna och sprider en magisk, nästan påträngande doft. Sen följer en tyst minut när vi bara sitter och stirrar. Den är verkligen svart av tryffel. Den liknar ingenting annat jag ätit. Första tuggan, risotton pulserar av smak, sprängfylld med aromer som nästan blir kväljande. Emma kämpar på, men själv orkar jag bara med ett par rågade gafflar risotto, som sköljs ner av en Barbaresco som smakar som vatten i sammanhanget. Den stackarn försvinner helt. Några tuggor till. Sen går det inte mer. Det blir för mycket.  Vi avböjer dessert och går på några kulor sorbet, liksom för att neutralisera våra sinnen. Då händer det som inte får hända, framför allt inte i USA. Jag får en bit plast i munnen, en lite skärva som sticker till på tungan. Tio sekunder senare är cirkusen igång. Två nya tallrikar sorbet, såklart. En svärm av småbakelser och gelékuber och desserter och munkar vi inte beställt. Ett glas spumante. Mer desserter. Mer fjäsk och fler ursäkter. Herremingud, vi som bara ville avsluta middagen.

Det här blir en minnesvärd kväll. Vi är på tok för mätta. Maten är självklart bra. Vällagad. Klassisk. Lyxig. Servicen är alert, nästan på ett framfusigt sätt. Lokalen är som sagt spektakulär. Och det är tyvärr också priset. Det känns som Del Posto tar betalt för mer än bara maten; en flock kända kockar, dyr inredning, en het adress, gigantisk vinkällare och direktimporterad svart tryffel i överflöd. Det här blir mycket att smälta....

An absurd truffle evening.
Lupa, Otto, Babbo. And now Del Posto. Mario Batali's and Joseph Bastianich's restaurant empire won’t stop growing and best of all: New York just wants more from these street smart ”fake italians”. Everybody who has read HEAT by Bill Buford knows what I mean. Mario Batali is a genius in many ways. And his Del Posto is truly cool in every shape and form. It’s like being part of an expensive Mafia film with Al Pacino in the main role. The place is immaculately executed to the most minute detail. The service is close to flawless. And the food is...well what can I say. We thought there would be three courses. I started with a nice lobster salad with jalapeño, then a mezzi rigatoni with a tangy, creamlicious sauce made of cauliflower and black caviar.
A bottle of Trebbiano d'abruzzo from Valentini was a pleasant surprise. Grassy, finely-tuned and balanced – a really good wine from a pretty boring grape, the highlight of the evening lands on the table, a risotto with black truffle. A taste explosion. Devotional, it's caressed onto the plate, and it spreads itself out and disperses a magical, almost importunate smell. Then, a minute of silence where we just sit and stare. It's actually black from all the truffle. It looks like nothing I've eaten before. The first bite, the risotto pulsates of taste, bursting with aromas which almost become nauseating. Emma soldiers on but I can only face a few large forks of risotto, washed down with a Barbaresco which tastes like water in comparison. The poor thing almost completely disappears. A few more bites. Then we've hit the wall. No more. We decline dessert and go for a few scoops of sorbet, to neutralise our senses. Then then the unthinkable happens especially in the US. I chew on a piece of plastic and it pricks my tongue. Ten seconds later and the show has begun, Two new plates of sorbet, of course. A swarm of small cakes, and jelly-cubes and desserts and doughnuts which we haven't ordered. A glass of spumante. More desserts. More fussing and more excuses. Oh my god, and we just wanted to finish the dinner. This turns out to be an evening to remember. We are far too full. The food is naturally good. Well-cooked, classical, luxurious. The service is alert, almost in a pushy way. The place is, as I said, spectacular. Unfortunately, so is the price. I get the feeling that Del Posto charges for more than just the food; a bunch of celebrity chefs, expensive decorating, a trendy postcode, a gigantic wine cellar and huge quantities of directly imported black truffle. This will be a hard one to digest...