WD-50*

New York, 26 december 2008.

Äntligen en Chef i köket.

När Ramsay, Ducasse och Vongerichten är ute i världen och bygger sina krogimperier, står Wylie Dufresne i köket 5 dagar i veckan. Minst. Det är inte så vanligt på Michelin-krogar, tyvärr och därför känns det extra bra att WD är på plats vid spisen när vi kastar oss över avsmakningsmenyn den här kvällen. Everything bagel, smoked salmon threads, crispy cream cheese smakar som vår frukost: bagel med creme cheese och lax - men på WD-50 är laxen små smulor, osten är ett tunt krispigt flan och bageln är inte större än en femkrona. Stora smaker i litet format. Och väldigt mycket The Fat Duck. En signaturrätt är Eggs benedict som smakar ägg och bacon men där äggvitan presenteras mixad med hollandaisesås i små kuber och äggulan som marmelad. Mycket Heston här också! Frusen honung, kräm på ricotta, skum på thaibasilika och iskall kapris var en av få fungerande desserter tyckte jag. Min personliga favorit var varmrätten: en perfekt tillagad piggvar som vilade på gnistrande svarta linser, blomkålspuré och små marinerade aprikoser. Smaker som satt kvar länge och som lurades på ett skönt vis. WD-50 är helt klart ett udda Michelin-koncept väldigt långt ifrån Adour, Ramsay och de andra "vanliga" lyxhaken. Det enda som inte skiljer WD-50 från kusinerna på upper west - är priset. Tyvärr. Det känns som om WD-50 försöker vara som The Fat Duck, man leker gärna med texturer och tycker om att presentera smaker som luras och förvillar. Busigt? Ja ibland. Roligt? Ja ibland. Gott? Ja ibland. Bra betyg åt vår snälle sommelier som plockade ut en riktigt perfekt Pichler Riesling Durnsteiner Kellerberg som gick bra till det mesta, förutom äggrätten. Till dessertcirkusen fick vi en flaska Xyauyu, ett sött öl från Baladin i Italien. En rekommendation vi är mycket tacksamma för!

New York, 26 December 2008.
At last. A Chef in the kitchen.
When Ramsay, Ducasse and Vongerichten are touring the world, building their restaurant empires, Wylie Dufresne is in the kitchen 5 days a week. At least. This isn't so common at Michelin restaurants, so it feels extra special this evening to have WD in the kitchen as we throw ourselves over the tasting menu.
Everything bagel, smoked salmon threads, crispy cream cheese tastes like our breakfast: bagel with cream cheese and salmon, but at WD-50, the salmon is in small crumbs, the cheese a thin crispy flake and the bagel no bigger than a two-penny coin. Large tastes in a small format. And a lot like The Fat Duck. A signature dish is Eggs Benedict which tastes like egg and bacon but where the egg white is presented in cubes mixed with Hollandaise sauce and the egg yolk as marmalade. Again, a lot of Heston! Frozen honey, ricotta cream, thai-basil froth and ice-cold capers was one of the few functioning desserts, I thought.
My personal favourite was the main course: a perfectly cooked turbot which rested on glistening black lentils, cauliflower purée and little marinated apricots. Tastes which lingered and which lured you in a pleasant way. WD-50 is a different Michelin concept, far away from Adour, Ramsay and the other ”everyday” luxury restaurants.
Unfortunately, one thing that WD-50 has in common with its cousins on Upper West is the price. It feels like WD-50 tries to be like The Fat Duck, you happily experiment with textures and like to present tastes which lurks and bewilder. Mischievous? Yeah sometimes. Fun? Yeah sometimes. Tasty? Yeah sometimes. A cheer for our lovely sommelier who picked out a perfect Pichler Riesling Durnsteiner Kellerberg which suited almost everything except for the egg dish. For the dessert circus, we got a bottle Xyauyu, a sweet beer from Baladin in Italy. A recommendation we're very grateful for.