THE LEDBURY*

London, söndagen den 4 januari 2009.

The Ledbury i Notting Hill vinner i längden.

Det är nånting med kockar från Australien. Brett Graham som står i köket när jag och Nora är på besök har kockat i London i snart 10 år, bl a på The Square som vi ska till i morgon. The Ledbury ligger helt off i ett bostadsområde i Notting Hill, ett par kvarter från pulsen på Portabello Road. Lokalen är anonym, precis som maten, ja åtminstone som varmrätten. Men helheten blir ändå njutbar. Första rätten är tortellinis sprängfyllda med varm getost som vilar i en beurre noisette med rostade mandlar. Väldigt självsäkert och smakfullt.

Varmrätten är inte lika bra. En blyg torsk med gnocchi och en emulsion på engelsk tryffel. Nej. Då är desserten betydligt vassare. Lyssna bara. Brown sugar tart with muscat grapes, white raisin ice cream and vin cotto. Det blir riktig bra, i synnerhet de små druvorna i den sirapslena, stränga, koncentrerade vin cotton. Noras dessert är också bra. Tre små créme bruléer (där den med timjan höjer sig över de andra) ackompanjerade av lika många glassar. Till detta ett par kompakta madeleines på mörk choklad. Distinkt. Genomarbetat. Roligt! I synnerhet då allt får sköljas ner av en Suduiraut från 1996. 

London, Sunday 4 January 2009.
The Ledbury in Notting Hill grows on you.
There's something about chefs from Australia. Brett Graham, who's in the kitchen when Nora and I visit has been a chef for almost 10 years and worked in restaurants such as The Square where we're going tomorrow. The Ledbury is located completely off track in a suburban area in Notting Hill, a few blocks away from the bustling Portobello Road. The place is anonymous, just like the food, well at least the main course is. On the whole though , it's still is a enjoyable experience. The first course is Tortellini, bursting with warm goat's cheese which rests in a beurre noisette with roasted almonds. Very self-assured and tasteful. The main course is not as good. A humble cod with gnocci and a emulsion made of English truffles. Nah. If anything, the dessert is much more cutting edge. Just listen. Brown sugar tart with muscat grapes, white raisin ice cream and vin cotto. That turns out to be really good, especially the small grapes in that silky smooth, strong, concentrated wine cotton. Nora's dessert is good too.
Three small créme brulées (where the one with thyme really stands out) accompanied with as many ice creams. Served with this are a few dark chocolate madeleines Distinctive. Thoughtful. Fun! Especially when is downed with a Suduiraut from 1996.