MARCUS WAERING**

London, fredagen den 2 januari 2009.

Waering is predictable, precis som hans läromästare Ramsay.

När Ramsay's sous chef Marcus Waering lämnade sin världsberömde mentor, plockade ner Petrus-skylten och satt upp sitt eget namn ovanför entrén på Berkley Hotel, var det nog många som satt grodlåren i halsen. Eller? Det var kanske inte så revolutionerande? Snarare ganska väntat. Varken händelsen som inträffade sommaren 2008 - eller själva restaurangen berör särskilt mycket om jag ska vara helt ärlig. Jag kom precis hem från New York och lustigt nog påminner Marcus Waering om Gordon Ramsay's på Hotel London i N.Y. Mörkt. Stiligt. Stramt. Tyst. Formellt. Franskt. Och ojämnt. Vissa rätter var bra och andra var - lite mindre bra. Kyparna bryter på franska, byter servetten tre gånger, skrapar bort osynliga brödsmulor och drar in och ut stolar och bord. Maten då? Jodå, det finns helt klart ljusglimtar. Amusen på varm tomatsoppa, hummern i varm, mustig fond och den lilla pre-desserten var minnesvärda. Lyx, lyx, lyx. Men är verkligen Marcus Waering värd två Michelinstjärnor?

Waering is predictable, just like his master, Ramsay
Many people choked on their frog's legs when Ramsay's sous chef Marcus Waering left his world famous mentor, dismantled the Petrus sign and put his own name above the entrance to the Berkley Hotel. Or did they?
Maybe it wasn't so revolutionary? Rather fairly expected. Neither the event, which happened in summer 2008, nor the restaurant itself makes much of an impact to be totally honest. I just got back from New York and funnily enough, Marcus Waering reminds me of Gordon Ramsay's at Hotel London in N.Y. Dark. Stylish. Reserved. Quiet. Formal. French. And uneven. Some dishes were good, some were - less good. The waiters speak with a French accent, change the serviette three times, brush off invisible bread crumbs and pull out chairs and tables. What about the food? There were definitely highlights. The amuse of warm tomato soup, the lobster in a warm, rich broth and the little pre-dessert are memorable. Simply luxury. But does Marcus Waering really deserve two Michelin stars?