HAMADAYA***

Den 1 juni 2009.

Hamadaya, ensam igen.

Aldrig tidigare har jag hört så mycket negativt om en trestjärnig krog, som jag hört om Hamadaya. Även den vänlige affärsmannen som försöker visa mig vägen dit när jag gått vilse, säger att Hamadaya inte är värt ett besök. Han avråder mig bestämt. Avundsjuka, tänker jag när jag en halvtimme senare kliver in i en taxi, arg och svettig efter ännu ett misslyckat försök att "klara mig själv" i omöjliga Tokyo. Fem minuter senare är jag där, tar av mig skorna och blir visad in till mitt privata rum. Tystnad. Det susar i öronen. Jag är helt ensam. Min lilla cell har ett lågt bord på golvet, en vit duk, nakna väggar utan fönster. Jag hänger av mig kavajen, rättar till den svettiga skjortan, försöker samla mina intryck. Sen kommer kvinnan i kimono tillbaka, hon är min enda kontakt med omvärlden, hon sätter sig på huk och tilltalar mig som om jag vore ett litet barn. "Biru" är det enda jag får ur mig och sen smyger hon ut och kommer tillbaka med en stor öl och ett papper med elva rätter nedskrivna, kortfattat på japanska och engelska och jag förstår snart att här finns det inga alternativ, det är bara att ge sig hän. Jag känner inga dofter här inne i mitt lilla rum, ser inga andra gäster, jag kan bara vara mig själv. Och efter ett tag trivs jag riktigt bra, trots tystnaden. Och det är ju trots allt tanken med en "ryotei", att affärsmännen som kom på besök skulle få en intim stund med mat, dryck och kanske en geisha som underhöll på den minimala scenen i rummet. Hamadaya är inte som någon annan restaurang jag besökt; den är vacker, den är enkel och den är tyngd av historia och traditioner. För mig personligen är det ett minne för livet, trots att maten var en enormt stor besvikelse. För det var den. Elva rätter blev det och egentligen var det bara en eller två som var godkända, knappt. Först en tallrik sashimi. Och sen en soppa på havsål. Tyvärr, tyvärr. Det känns tråkigt att inte kunna gå emot strömmen, att inte säga "fel, fel fel" till alla som gjort ner och kritiserat Hamadaya. Men det går inte. Det ligger säkert hur mycket arbete och kunskap som helst bakom varje rätt. Kocken har säkert svart bälte i alla kulinariska dicipliner. Det spelar ingen roll för mig, just då, just här, på andra sidan jordklotet. Rätterna är små, smakerna i oharmoni. Mycket är direkt svårt att äta upp, trots att jag verkligen försöker. Den första av två efterrätter är ett plommon indränkt i sirap. Och den sista består av två bitar mango med en liten lychee. Och det är kvällens höjdpunkt. När ägarinnan Keiko Mita kommer in och slår sig ner på golvet brevid mig, berättar hon att den ekonomiska krisen slår hårt mot hennes lilla ryotei, att affärsmännen drar ner på både mat och dryck och att "de som bestämmer" vill åt hennes lilla hus som lever på lånad tid, insprängt mellan moderna höghus och modebutiker. Det är kanske därför du måste debitera mig 3500 kronor för en måltid, tänker jag när jag går ut i regnet på jakt efter en taxi som garanterat inte kommer att hitta hem till mitt välkända hotell, mitt i Tokyo. En taxichaufför som inte hittar till gästens hotell, är däremot inte alls så sorgligt som en kock som inte hittar till gästens hjärta.