L'OSIER***

Den 1 juni 2009.

Lunchen är fantastisk, tänk då hur en middag kan vara.

Den första tanken när jag kommer in i matsalen som går i Michelins egen färgskala; beige, vitt, lila och teak: det är bara kvinnor i lokalen. Elva miljonärsfruar sitter och konverserar med varandra vid olika bord, sippar på skumpan och bläddrar i menyerna och när sedan ytterligare två kvinnliga sällskap dyker upp blir jag övertygad om att det är "ladies lunch" och att jag sitter här på nåder, på kulinariskt turistvisum. Några ögonblick senare har jag däremot manligt sällskap, av självaste Bruno Menard, head chef sedan 2005 och en glad sådan; "Vet du", säger han; "Japanerna behöver inte Michelin, de är väldigt coola när det gäller stjärnorna. Visst blir de glada om blir belönade, men de lagar den mat de alltid har lagat och de anpassar sig inte till några snobbiga regler". L'Osier är lite som Bruno Menard själv; avslappnat och vänligt, trots den stiliga lokalen och de strama servitörerna. Bruno strosar omkring, orakad och med skrynklig kockrock, försöker sätta ihop en mening på japanska som resulterar i högljudda skrattsalvor från de dinerande sällskapen och sen är han frågvis. Sverige vill han veta allt om. Danmark känner han till bättre. Noma såklart och René som han träffat och som jag måste hälsa till. Maten då; jodå, den är fransk, från början till slut. Först en bjudis på custard på anklever med ett tak av tomat- och chiligelé som samlar pluspoäng mycket tack vare de två stickorna av choklad med havssalt, som vilar på glaset. Förrätten är en anonym anrättning med morot, anis och getost. Konstig. Sen däremot nåt kul; en créme ninon smaksatt med mint och torkad bonito. Delikat med sin havssälta! Varmrätten är en fiskrätt som är snyggare än vad den är god; Ainame med gnocchi, citrus och grön curryssås. Lena fina smaker och en varsamt tillagad lågbudgetfirre vars blyga smaker kocken trollat fram på ett skickligt sätt. Men rätten är något slätstruken, lite idésnål. Sen däremot, sen börjar showen. Desserterna är i världsklass och när jag frågar Bruno Menard om namnet på hans pastry chef, säger han: Bruno Menard (jag förstår allt när jag googlar på hans pappa Jean-Claude). Dessertvagnen är i klass med Le Meurice, i tre våningar med mästerverk på varje våningsplan; men innan det är dags att angripa vagnen blir det en glassanrättning på kaffe, choklad och vanilj, en panacotta med aprikossorbet och jordgubbsspett som kan doppas i tre olika sockerskålar. När vagnen backas fram har den värsta hungern lagt sig; men jag trycker ändå i mig två små marränger med citronkräm och hallon. Bruno måste vara bäst i Tokyo på desserter! L'Osier gör mig glad och harmonisk, vet inte om det beror på den 30-åriga Ramos Pinton som slinker ner till desserterna eller på maten, eller en kombination kanske - och när jag går därifrån bugar jag åt alla möjliga håll, i en överdriven artighetsakt som uppskattas av kvinnorna i lokalen som skrattar åt den blonda turisten med kameran och anteckningsblocket. Även Bruno Menard tycker det är roligt; det blir helt enkelt inte så många besök från Europa säger han när jag eskorteras ut på gatan. Jag tror att Jean Georges Vongerichten hade känt sig hemma på L'Osier, här finns det många likheter, både till det yttre och det inre. Allt är franskt så det förslår. Fransk chef, fransk hovmästare, fransk meny och fransk nota - som stannade på 1500 kronor för hela kalaset. Sånt ska också belönas tycker jag.