KANDA***

Den 3 juni 2009.
Någon som vet vad pretentiöst heter på japanska?

I ett bostadområde i skuggan av Roppongi Hills ligger Kanda, skylten är nästan osynlig, precis som mycket annat på Kanda. Tyvärr är det fel saker som är osynliga. Uppmärksamheten till exempel. Och glädjen. Jag får en plats i baren och där står en hårt sminkad tjej som frågar om jag vill ha sake och det vill jag, efter heroiska mängder öl dagen före. Sen börjar det, precis som på Hamadaya, den ena rätten efter den andra anländer; först en tofu under en gelé av något slag, sen de små fiskarna som ska slukas hela, sen en fin sashimi, lätt grillad, sen soppan på anago och sen tempura och sen.......det är som att lägga karbonpapper på Hamadaya-kvällen. Med en enda skillnad; det är bättre, rakt igenom, varenda rätt. Aningen bättre. Kvaliteten är kanske inte högre, men smakerna är mer framfusiga. Sältan finns där, precis som sötman och umamin. Allt är tydligare och säkrare på Kanda tycker jag, jämfört med Hamadaya. Men vilken måttstock är det? Det är kallt och frånvänt på Kanda, åtminstone i kväll. Det är knappt de orkar översätta rätterna, chefen själv ägnar mig inte en blick trots att vi bara är fem gäster i baren. Middagen är över på drygt en timme. Det känns inte roligt, inte kreativt, inte värt besväret. På sidan 149 i Guide Michelin Tokyo 2009 kan man läsa: "Here, you can really feel the enthusiasm of the chef and his staff". Det var ingenting jag fick känna av vid mitt besök. Det var stressigt bakom den lilla baren, det var pretentiöst och det var rökigt, osigt och varmt. En dålig kväll? Ja, kanske det, men det spelar ingen roll. Det här är inte tre stjärnor, inte på långa vägar.