DROLMA*

Barcelona, 27 juli 2009.

Traditionell, diskret lyx på Drolma.

Zlatan är i stan. På Camp Nou välkomnar 65 000 personer honom, jag är en av dem, i ett inferno av svenskspanska flaggor och hysteriska fotbollssramsor - och presskonferensen hålls givetvis på catalán, budskapet ut mot världen är solklart. Det här är inte Spanien! Samma dag läser jag var Laporta och Moretti (FCB's och Inters ordförande) äter sin första middag ihop, för att prata om affären. På Drolma. På hotell Majestic, mitt i stan. Jag förstår dem och jag följer i deras fotspår, con gusto! Vi intar ett bord i samma matsal, klockan är 22 och Zlatan är kvar på Camp Nou. Matsalen är traditionell. Röd heltäckningsmatta, mahogny, en lätt doft av mögel. Gammalt. Inkört. Kan vara både negativt och postivt, tänker jag och redan när ammisen anländer vet jag att det är positivt. En mustig soppa på pumpa och krabba, vilken inledning! Sen serverar Fermi Puig - som själv står i köket ikväll - en riktigt vass risotto med hummer. Kan det gå fel, tänker du - ja det kan det faktiskt! Men den här gången blir det så himla bra, risotton är grym; perfekt salt, havsnära, tuff, generös, smakrik. Emma äter en sallad på hummer och avocado; kanske inte lika kaxig som min risotto, men välgjord. Sen blir det fisk med potatis, också den tillagad enligt konstens alla regler med en fin sötma från marulken och med potatisen som står för sältan och tuggmotståndet. Sen, vilket får mig att drömma mig tillbaka till Plaza Athénée i Paris, en finfin, riktigt spritig och glassig Rum Baba som dryper av rom, vanilj, socker och allt annat som gör livet värt att leva. Det här var oväntat. Drolma slog verkligen ur underläge. Drolma är ingen stjärnkrog som gör väsen av sig; kan bero på deras timida uppsyn, en något bedagad hotellkrog gömd på andra våningen i ett lyxhotell. De yttre attributen imponerar alltså inte, men det gör de inre; kökets prestationer och matsalsbrigadens vakenhet och fingertoppskänsla - håller god La Liga-klass.