LILLAS PASTIA*

Huesca, den 25 juli 2009.

Här få ni nog tänka om Michelin.

Det börjar bra. Lokalen är något utöver det vanliga, i ett gammalt nerkört casino, perfekt patinerat, obehandlade träytor, klassiskt nertuggat stavparkettgolv, takmålningar, bauhausarmatur, en underbart salig blandning och helt perfekt lokal för en bra restaurang. Befriande, att slippa Michelins egen färgskala; beige, vitt, brunt, lila. Klassikern, här i Carmelo Bosque's palats mitt i lilla Huesco, mitt ute i evigheten drygt 3 timmars bilresa från Barcelona, är en kantarellsymfoni med vit tryffel och potatis. Bäst ikväll, helt klart, men det säger inte så mycket, tyvärr. Emma äter en stabbig risotto med saffran och sen går vi över till varmrätterna och där tar kreativiteten slut. Min hake är vällagad, men eftersom den är ensam på tallriken blir det lite tröttsamt i längden. Desserterna är ingenting att skriva hem om. Helt enkelt inte bra nog, inte på långa vägar. Likadant är det med servicen; det snällaste man kan säga om den är att den är "subtil". Här får man hälla upp sitt eget vin, putsa sina bestick och hänga upp kavajen på klädhängaren själv. Trots det blev det ett roligt besök, mycket tack vare lokalen som får mig att drömma mig tillbaka till Havanna i slutet på 90-talet. Lite sargat, men samtidigt väldigt rått och romantiskt. Men för övrigt räcker det här inte långt. Tänk vilken svindlande tanke; att Lillas Pastia i Huesco skulle vara på samma nivå som Lux hemma i Stockholm. Skärpning Michelin!