MUGARITZ**

San Sebastian, den 23 juli 2009.

En bedårande restaurang av sin tid.

Få gastronomiska varumärken kittlar och lockar så mycket som Mugaritz. De flesta skyller framgången på Andoni Luis Aduriz (bilden), en sympatisk 38-åring som förmår framkalla den ena hallelujakänslan efter den andra. Potatisarna insvepta i lera sätter scenen, fångar essensen av Mugaritz - hur kan man lura sina sinnen samtidigt som man är helt ärlig? Andoni vill gärna prata trots att det är mitt i service och jag är glad för att min spanska är någorlunda intakt. Paco Morales i Madrid är ett namn som återkommer; han är en rising star att hålla ögonen på och Les Créations de Narisawa är favoriten i Tokyo och om Narisawa pratar vi mycket och när vi kommer in på 50 best säger han att det är tack vare den listan som hans restaurang är fullbokad. Punkt slut. Guide Michelin saknar inte heller betydelse, men en tredje stjärna (som de flesta väntar på) skulle få en tydlig, negativ konsekvens för Andoni; resorna skulle bli betydligt färre. Han unnar sig fortfarande många resor, Andoni, nästan alla med kulinariska förtecken, men med en tredje stjärna skulle det vara slut med det. Ungefär så någonting. Linda som tar lead ute i matsalen är från Kanada och hon talar sig gärna varm för Sverige och Danmark; kanske Geranium i synnerhet men också för Noma såklart och Trio i Malmö som hon besökte nyligen. Maten då? Fantastisk. Som alltid. Carpaccio på vattenmelon och opastöriserad fårmjölk är fenomenal, den står ut. Liksom den sköra, sakralt subtila anrättningen med ett namn som klingar betydligt vackrare på engelska; Red fruit served with an uncooked leaf soup - touche! I övrigt har jag har svårt att välja ut en speciell rätt, eller en höjdpunkt på den här 10-rätters lunchen; att flyter ihop till en enda lång skön harmonisk genomtänkt helhet och rätterna saknar egentligen ett naturligt slut, de bara avrundas för att sedan lämna över till nästa rätt och min beundran för Mugaritz är intakt, intensiv och innerlig.