Tokyo, en sammanfattning.

Tokyo är en overklig stad, på många sätt. Jag kan förstå paniken som infann sig när herrarna från Michelin insåg hur många bra restauranger de skulle behöva äta sig igenom och bedöma för att sedan samla ihop i den lilla röda boken. Jag var där i fjuttiga 9 dagar, men hann ändå få ihop arton stjärnor, utan att stressa eller anstränga mig. Det japanska köket är fantastiskt, även om det finns mycket jag har lite svårt för. Som svamparna till exempel, i många fall riktigt hemska saker; är ingen stor fantast av varken shiitake, maitake eller bunashimeji. Även natto finns i varierande kvaliteter och smaker, jag kanske hade otur, men de fermenterade sojabönorna som jag serverades var knappt ätbara. Jag skyller ödmjukt på mina västeuropeiska smaklökar. Hamadaya och Kanda, de två klassiska japanska krogarna, var svagast. Här kändes det oambitiöst och glädjefattigt, vilket förvånade mig mycket med tanke på den status de har. Kanda var dessutom direkt nonchalanta i bemötandet. Bäst var Les Créations de Narisawa och L'Osier, där då båda chefskockarna Yoshihiro Narisawa (bilden) och Bruno Menard var närvarande i såväl kök som matsal. Det här är två stjärnkockar som vill någonting, som har egna tydliga idéer och intentioner med sina verksamheter. Här känns det omtänksamt, personligt, intressant och smakfokuserat, från början till slut. L'Osier är fransk rakt igenom. Narisawas mat är japansk med europeiska inslag. När det gäller sushi åt jag inte dåligt en enda gång, varken på enklare ställen eller på Michelinkrogarna. Mizutani var i särklass. Det här var den största gastronomiska upplevelsen under hela resan, jag ryser fortfarande när jag tänker på den lunchen. Den stunden, ensam, gör hela resan till Tokyo meningsfull och omöjlig att glömma.