SUSHI MIZUTANI***

Den 5 juni 2009.

Jag är djupt imponerad och tacksam.

Kameraförbud råder på Sushi Mizutani och det är bara att acceptera. Den lilla damen som utgör serveringsstab nöjer sig dock inte med en verbal uppmaning, utan ser till att avväpna mig helt åt hållet. Kameran får förvaras bakom ett skynke under lunchen. Så är det bara. Jag slår mig ner på den höga pallen, i det lilla rummet i källaren, under Seiwa Silver Building i Ginza och bakom disken står legendaren själv; Hachiro Mizutani, traditionalisten som alla tycks respektera i Tokyos kulinariska värld. Det är tyst, andaktsfullt i det fönsterlösa rummet. En liten flaska sake landar till vänster om skärbrädan som är min tallrik, närmast mig ligger pinnarna, sen till höger står skålen avsedd för soja, uppe på disken står serveringsfatet där de lilla mästerverken hamnar, ett efter ett när Mizutani tycker det är dags. Den yngre vapendragaren förser honom med råvarorna, i lagom takt; ebi, bonito, unagi, Toi, Edome och så vidare. Själv står han likt en staty, liten, fokuserad med vänliga ögon och sträng mun, med höger hand i den höga risskålen, hans händer smeker de små fiskarna, kniven är gjord speciellt för honom och han torkar av den med en våt handduk efter varje snitt och man kan inte annat än respektera honom, från början till slut. De första tio minuterna håller jag andan. Mizutani ser rakt igenom mig, försöker läsa av mig för att bedöma vem jag är och varför jag letat upp honom. Vi är sex personer i rummet. Alla är knäpptysta. Jag menar verkligen; knäpptysta. Under de tio minuterna har Mizutani serverat mig tre sashimis och den mellersta, en tonfisk som smälter i min mun, är den vassaste. Sen sushi, den ena efter det andra. Alla helt fantastiska. Lena, mjuka, sköra, subtila, rena, höga i smak och vackra att vila ögonen på och omöjliga att doppa i nån löjlig soja. Det är okej, men ingen gör det, åtminstone inte här, idag. Det här är den bästa sushi jag ätit, vilket jag försöker kommunicera genom klena, patetiska västerländska nickningar och leenden men vad hjälper det; Mizutani ser mig, men vill inte inleda nån form av relation med mig, inte med blickar och absolut inte med ord. Han vill däremot bjuda mig på en Saba vars naturliga sälta i kombination med den handstötta wasabin får mig gråtfärdig, sen en Tai, en Maguro och en Ika och snart är det slut och notan landar framför mig tillsammans med en kopp grönt te och tack så mycket, där är dörren och jag får tillbaka min kamera och sekunden senare är jag tillbaka ute på gatan, i duggregnet och jag och Hachiro Mizutani kompletterar varandra perfekt. Han har redan glömt mig, och jag kommer aldrig att glömma honom.