RODERO*

Pamplona, den 25 juli 2009.

Stabilt och stilrent, men knappast värd en omväg.

Den mörka chokladglassen är utsökt, men gelén på öl känns något apart. För mycket humle. Men det är friskt vågat. Varmrätten är en perfekt bacalao som vilar på en consommé med en botten av vitlök. Förrätten är lunchens höjdpunkt; små kronärtskockshjärtan med Dublin Bay Prawns och några stänk av en lätt svartpepprig olivolja (bilden). Rodero har en skön take me or leave me-attityd och om det är mor och dotter som sprider den känslan i matsalen så är det brodern Rodero som gör det i köket. Inget fjäsk här inte. Rodero är mångfaldigt prisbelönad, bland annat för sin insats för gastronomin i Navarra, en region utan kulinariskt världsrykte som ofta får kämpa i skuggan av sina mer kända kollegor knappt 10 mil längre mot kusten, i San Sebastian. Rodero är en snygg restaurang. Lokalen är stilren, kunde ha varit i både New York och London. En stjärna? Ja, men det är med nöd och näppe.