MANAIRÓ*

Barcelona, den 28 juli 2009.

En övertygelse som räcker långt. 

En ammis som smakar tomat och brödsmulor sätter scenen. Den serveras på en sked, i flytande form, inte riktigt kanske, mer som i en bubbla med en skör hinna och allt får explodera i munnen. Jag har fått taula 6 på Maniaró som är en sval, trevlig, avslappnad lyxkrog och utanför pulserar trafiken och jag är ensam i lokalen vilket känns både sorligt och vackert, som ett ensamt barn som får all uppmärksamhet. Ännu en ammis, denna gången en gråtmild liten röra på svarta oliver, tomater, vitlök, vita bönor. Första tanken är; "simpelt" - jag har fel. Enkelhet ska inte förväxlas med fantasilöshet. Det här är en väldigt genomtänkt och snyggt exekuterad rätt, det var länge sen jag åt något så kärleksfullt och ärligt. Croquetes de pollastre, som viker ut sig på nästa tallrik, visar sig å andra sidan vara en ganska grov dito. Frityrcharmig, men utan finess. Innanför frityrsmetens kralliga skal gömmer sig en surf&turf-röra på kyckling och bläckfisk. Nja, sådär. Varmrätten är en marulk med en soppa på timjan, lök, vitlök och kyckligfond och mitt i härligheten vilar en äggula. Vilket handlag! Jordi Herrera heter han, mannen som stirrar in i kameran. Efter 5 år på samma adress - Diputació 424 mitt i Barcelona - fick han sin efterlängtade stjärna 2009 och hela personalen skrek ut sin glädje berättar han, äntligen, efter flera års väntan fick de sin bekräftelse från Guide Michelin och när jag frågar honom om hans gastronomiska tagline säger han "Jag lagar mat från berget och havet" och då kan man inte bli annat än ödmjuk. Manairó känns som en nypa Wylie Dufresne, några gram Ferran Adria, några centiliter Arzak (som du hittar på Jordis CV) och en näve egensinnig, egenkär, egendomlig Jordi Herrera.