EDSBACKA KROG**
Utanför Stockholm, den 14 januari 2009.Slut på det roliga.
Var ska jag börja? Det känns både stort och lite sorligt att konstatera att det är slut. Aldrig mer Edsbacka som Edsbacka brukar vara, så som jag och du minns Edsbacka. Varken Fredrik eller Christer var i köket när jag släntrade in i kväll. "Det är mycket pappersarbete för The Eagle just nu suckar servitören". Fyra gäster i matsalen var däremot på plats och hälften så många i servicen. På tallrikarna som....äh, det var ammis som jag knappt minns, men som var god, sen en förrätt som doftade baskisk fiskhamn, tång, fiskmåsar - Euskadi! kommer plötsligt att tänka på Berasategui som någon vilsen recensent placerade efter Akelare och sen är jag tillbaka i tallriken, iskall vinter, gelé på krabba, en svunnen smak av lättgravad löja och kalixlöjrom som var där men ändå inte, men den där tomaten skulle få plats, jesus christ, som Viktor späckat med löjrom, så krångligt i onödan och jag förlorar åter igen fokus och tänker på den där kvällen på Sushi of Gari som bara kretsade kring smaker, ingenting annat. Menyn var klistrad på en bit kartong, vid mina fötter stod ett litet brummande element. Men det spelade ingen roll, för allt handlade om smaker - ärliga, genuina smaker som någon bara hade bestämt sig för att få ihop och bjuda gästerna på och sen vinglade vi hem i ett snövitt New York på jakt efter en taxi. Tillbaka i nuet. Inget vatten på bordet, inget bröd, men hörnbordet i 1600-talskåken var mitt åtminstone, sen varmrätten, piggvar som någon hade monterat ihop i ett litet berg på tallriken, nästan som Trotter's Chicago -98 eller en purung Melker i den där makalösa kokboken som bara ville explodera. Slutligen, på Edsbacka, en symfoni på äpple till dessert, allt fick knappt plats på tallriken, det var mat skriven med VERSALER, det var trångt, och det var lite onödigt.
Var ska jag börja? Det känns både stort och lite sorligt att konstatera att det är slut. Aldrig mer Edsbacka som Edsbacka brukar vara, så som jag och du minns Edsbacka. Varken Fredrik eller Christer var i köket när jag släntrade in i kväll. "Det är mycket pappersarbete för The Eagle just nu suckar servitören". Fyra gäster i matsalen var däremot på plats och hälften så många i servicen. På tallrikarna som....äh, det var ammis som jag knappt minns, men som var god, sen en förrätt som doftade baskisk fiskhamn, tång, fiskmåsar - Euskadi! kommer plötsligt att tänka på Berasategui som någon vilsen recensent placerade efter Akelare och sen är jag tillbaka i tallriken, iskall vinter, gelé på krabba, en svunnen smak av lättgravad löja och kalixlöjrom som var där men ändå inte, men den där tomaten skulle få plats, jesus christ, som Viktor späckat med löjrom, så krångligt i onödan och jag förlorar åter igen fokus och tänker på den där kvällen på Sushi of Gari som bara kretsade kring smaker, ingenting annat. Menyn var klistrad på en bit kartong, vid mina fötter stod ett litet brummande element. Men det spelade ingen roll, för allt handlade om smaker - ärliga, genuina smaker som någon bara hade bestämt sig för att få ihop och bjuda gästerna på och sen vinglade vi hem i ett snövitt New York på jakt efter en taxi. Tillbaka i nuet. Inget vatten på bordet, inget bröd, men hörnbordet i 1600-talskåken var mitt åtminstone, sen varmrätten, piggvar som någon hade monterat ihop i ett litet berg på tallriken, nästan som Trotter's Chicago -98 eller en purung Melker i den där makalösa kokboken som bara ville explodera. Slutligen, på Edsbacka, en symfoni på äpple till dessert, allt fick knappt plats på tallriken, det var mat skriven med VERSALER, det var trångt, och det var lite onödigt.
Det finns något med Edsbacka som vid första anblick påminner om Bocuse, eller Mugaritz, eller kanske Levernois - nåt pastoralt, trevligt, inbjudande, långt ifrån stadens puls. Innan jag åkte bläddrade jag igenom Unges (han som berömde mig för min Slas-intervju) bok "Svenska Smaker" som skrevs när allt var på topp, när allt såg ljust ut kanske, vad vet jag. Storyn kan ingen klaga på, vilket arv han lämnar efter sig, Christer! Det här var mitt femte-sjätte besök på Edsbacka och när jag smeker smöret på en liten skorpa på västerbottenost känns det som om tiden inte längre spelar Edsbacka Krog i händerna, de där två stjärnorna i den lilla röda boken har blivit ett ok som tynger. Det är vad jag tror åtminstone. Och det är vad jag känner och smakar. Två stjärnor i Danmark stavas NOMA. Två stjärnor i Spanien stavas MUGARITZ. Två stjärnor i UK stavas Pied à Terre. I Sverige är det inte lika självklart. Om jag får gissa finns det fortfarande en blågul tvåstjärnig restaurang i Guide Michelin 2009. Mathias Dahlgren.
Outskirts of Stockholm, 14 January 2009.
No more fun.
Where to begin? It feels both immense and a bit sad to declare it's over. Never more Edsbacka as Edsbacka used to be, the way you and me remember it. Neither Fredrik nor Christer was in the kitchen when I strolled in this evening. ”There's a lot of paperwork for The Eagle right now” sighs the waiter.
Four guests in the dining-room were there present and two were serving. On plates which...well it was ammis which I barely remember, but it was nice, then a starter with a fragrance of a Basque harbour, seaweed, seagulls – Euskadi! All of a sudden I get a flashback of Berasategui which some lost critic placed second to Akelare but then I remember my plate, ice cold winter, jelly on crab, a lost taste of lightly pickled bleak and roe from Kalix which was almost non-existent, but that tomato needed space, Jesus Christ, how Viktor had stuffed whitefish roe, so unnecessarily complicated and I once more lose focus and remember the night at Sushi of Gari which only revolved around tastes and nothing else. The menu was glued onto a piece of card, a small humming heater was placed by my feet. But it didn't matter, because it was all about tastes – honest, genuine tastes that someone just decided to mix together and serve the guests, afterwards we stumbled home in a snowy New York on a taxi hunt.
Back to the present. No water on the table, no bread but the corner-table in the 17th century mansion was at least mine, then the main course, turbot that someone had assembled into a little mountain on the plate, slightly reminiscent of Trotter's Chicago -98 or a very young Melker in that fabulous cook book that just wanted to explode. Finally, at Edsbacka, a symphony of apple for dessert, there was barely enough room on the plate for everything, it was food written with CAPITAL LETTERS, it was crowded and a bit unnecessary.
There's something about Edsbacka which at the first glance reminds you of Bocuse or Mugaritz or maybe Levernois – something pastoral, nice, welcoming, far away from the buzz of the city. Before I left, I flicked through Unges's (the guy who praised me for my Slas interview) book ”Swedish Tastes” which was written when things were at their best and brightest, maybe, who am I to know. Nobody can complain about the story, what a legacy he leaves behind, Christer! This was my fifth or sixth visit to Edsbacka and when I gently stroke the butter on a crisp roll of Västerbotten cheese, it feels like time is no longer on Edsbacka krog's side. Those two stars in the little red book have become a weight on their shoulders. At least that’s how I imagine it. And what I feel and taste. Two stars in Denmark spells NOMA. Two stars in Spain spells MUGARITZ. Two stars in the UK spells Pied à Terre. In Sweden it's not as straightforward. If I'm to guess, there still a Swedish two-star restaurant in Guide Michelin 2009. Mathias Dahlgren.
Where to begin? It feels both immense and a bit sad to declare it's over. Never more Edsbacka as Edsbacka used to be, the way you and me remember it. Neither Fredrik nor Christer was in the kitchen when I strolled in this evening. ”There's a lot of paperwork for The Eagle right now” sighs the waiter.
Four guests in the dining-room were there present and two were serving. On plates which...well it was ammis which I barely remember, but it was nice, then a starter with a fragrance of a Basque harbour, seaweed, seagulls – Euskadi! All of a sudden I get a flashback of Berasategui which some lost critic placed second to Akelare but then I remember my plate, ice cold winter, jelly on crab, a lost taste of lightly pickled bleak and roe from Kalix which was almost non-existent, but that tomato needed space, Jesus Christ, how Viktor had stuffed whitefish roe, so unnecessarily complicated and I once more lose focus and remember the night at Sushi of Gari which only revolved around tastes and nothing else. The menu was glued onto a piece of card, a small humming heater was placed by my feet. But it didn't matter, because it was all about tastes – honest, genuine tastes that someone just decided to mix together and serve the guests, afterwards we stumbled home in a snowy New York on a taxi hunt.
Back to the present. No water on the table, no bread but the corner-table in the 17th century mansion was at least mine, then the main course, turbot that someone had assembled into a little mountain on the plate, slightly reminiscent of Trotter's Chicago -98 or a very young Melker in that fabulous cook book that just wanted to explode. Finally, at Edsbacka, a symphony of apple for dessert, there was barely enough room on the plate for everything, it was food written with CAPITAL LETTERS, it was crowded and a bit unnecessary.
There's something about Edsbacka which at the first glance reminds you of Bocuse or Mugaritz or maybe Levernois – something pastoral, nice, welcoming, far away from the buzz of the city. Before I left, I flicked through Unges's (the guy who praised me for my Slas interview) book ”Swedish Tastes” which was written when things were at their best and brightest, maybe, who am I to know. Nobody can complain about the story, what a legacy he leaves behind, Christer! This was my fifth or sixth visit to Edsbacka and when I gently stroke the butter on a crisp roll of Västerbotten cheese, it feels like time is no longer on Edsbacka krog's side. Those two stars in the little red book have become a weight on their shoulders. At least that’s how I imagine it. And what I feel and taste. Two stars in Denmark spells NOMA. Two stars in Spain spells MUGARITZ. Two stars in the UK spells Pied à Terre. In Sweden it's not as straightforward. If I'm to guess, there still a Swedish two-star restaurant in Guide Michelin 2009. Mathias Dahlgren.
upplagd av Pelle B
12:02
3 kommentarer:
Men herregud, vad jag uppskattar den här bloggen. Tack, tack, tack.
Tack själv. Och kul att du hittat hit. Har precis bokat Noma, herre gud vad jag ska njuta!
Helt sjukt konstigt att Edsbacka fått behålla sina två stjärnor alla jag känner som varit där sista två åren har varit grymt besvikna. Tiden har stått stilla och rätterna är inte ens retro intressanta bara tråkigt och dött. Lägg ned stället och börja om med helt ny personal...
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida