Minns en sommardag på Oaxen.

Ibland måste jag bara ta fram bilderna från sommaren och jag vet precis vilken mapp jag klickar på och vilka bilder jag vill se och jag vet att det är så himla förväntat och fantasilöst att hylla Oaxen men det går liksom inte att undvika det geniala, det personliga, det underbara med den här krogen som ligger utkastad i en sluttning med utsikt över Himmerfjärden. Samtidigt blir jag rädd, jag brukar bli det när något känns för perfekt och oklanderligt. Hur länge tycker Magnus och Agneta att det är roligt och vad är nästa projekt som tvingar Magnus från kastrullerna på Oaxen till förmån för nån studio på TV4 eller nån hotellkrog i city? Tänk om det blir som med många av de andra, att han konverterar till imperiebyggare som läser affärsplaner oftare än menyer och signerar hyreskontrakt och konsortialavtal istället för att vara ute och plocka kantareller och karljohan? Vissa klarar av det, men de flesta reducerar sig själva. Romantiskt skitsnack? Antagligen. Men eftersom det här är min blogg får jag vara hur romantisk som helst och jag tycker det är synd när skickliga kockar förvandlas till lättviktiga TV-personligheter. Gör det inte Magnus, snälla.

Remembering a summer day at Oaxen.
Sometimes, I just have to pull out the pictures from the summer and I know exactly what file to click on and what pictures I want to see. I know it's awfully expected and unimaginative to salute Oaxen, but it's just impossible to avoid the genius, the personal, the wonderful thing with this restaurant which is out on a slope with a view of Himmerfjärden. I'm also scared, which is the norm when something feels too perfect and immaculate.
How much longer will Magnus and Agneta think it's fun and what is the next project to force Magnus away from the saucepans at Oaxen in favour of some studio at Channel four or some hotel restaurant in the city? What if he turns out like so many before him, transforming into an empire builder who more often reads business plans than menus and who signs lease contracts and consortium agreements rather than out picking chantarelles? Some people manage it, but most reduce themselves. Romantic bullshit? Possibly. But since this is my blog I'm allowed to be as romantic as I like and I think it's a shame when talented chefs transform into light-weight TV-personalities. Please Magnus, don't do it.