PIERRE GAGNAIRE***

Paris, den 26 mars 2009.

Många misstag och få glädjeämnen på Pierre Gagnaire.

Jag tror du håller med mig när jag påstår att man ska ha höga förväntningar på Pierre Gagnaire. Det här är en institution med alla saker på plats, sägs det. Rätt adress i Paris. En fixstjärna i köket. En utmanande och lekfull matlagning. Och ett envist rykte om sig att vara förebilden för det "moderna franska köket". Så säger de i alla fall, listmakarna och stjärntydarna. För mig personligen är Pierre Gagnaire en stor besvikelse. Maten kan jag ägna flera timmar, men det tänker jag inte göra eftersom det skulle bli en orgie i gnäll och grinighet. Den bästa rätten var en liten näpen fruktsallad med ett tunt lock av krispigt socker. Helt okej var även murklorna med sina maffiga aromer. Och den syrliga gelén på rödbetor, rödlök och clementin som bar upp en liten boll av krabbkött, var också småtrevlig. Men sen är det slut på glädjeämnen. Snedsteg finns det däremot gott om. Som de stora, torra ostronen med basilikavatten och "cookies" på klorofyll. Smaklöst, på alla tänkbara sätt och ett hån mot de lojala och förväntansfulla gästerna. Sen, två rätter på John Dory som är en bra fisk, men som kräver mer kärlek, omtanke och kreativitet i tillagningen om den ska klara av två serveringar. 

Menyn finns inte på engelska och det vore väl acceptabelt, nästan lite charmigt, om det fanns någon i matsalsbrigaden som var förmögen att lotsa oss igenom menyn med engelska ord. Men nej, den engelskspråkiga kompetensen lyser med sin frånvaro. Några tysta och tappra försök görs, men då blir det om möjligt ännu mer obegripligt. Det kan bero på att det är fullt i matsalen, vilket känns i luften och syns i personalens svettiga pannor. De småspringer, krockar med varandra med sina fulla brickor, försöker upprätthålla ett yttre lugn, utan att lyckas. Tallrikar med mat placeras ut på avlastningsbord och får sedan snällt stå och vänta tills någon hinner ta hand om dem. Tysta försök att kommunicera med varandra, att påkalla varandras uppmärksamhet misslyckas och istället börjar man knäppa med fingrarna, småvissla, kasta besvikna blickar till varandra, blickar som blir till vådaskott som träffar gästerna och det känns forcerat, tråkigt och onödigt. Tyvärr saknas det väldigt många grundläggande saker på Pierre Gagnaire. I matsalen saknas det genuin glädje, intresse för gästerna - och tid. I köket saknas det idéhöjd, respekt för råvarorna och kontakt med omvärlden. Det här är en omodern, ointressant och onödigt dyr restaurang. Kanske hade Pierre Gagnaire en roll att spela för några år sedan, när det franska köket skulle moderniseras och förnyas. Då skapade han utrymme åt sig själv och andra, då gjorde han det möjligt att ifrågasätta traditionerna och iscensätta något helt nytt och spännande. Det är på dessa meriter han lever på idag, tyvärr. Och det är fel. Nu är det 2009 och nu krävs det något annat. Något mer unikt. Något mer intressant. Och framför allt, något bra mycket bättre.