ALAIN DUCASSE AU PLAZA ATHÉNÉE***

Paris, jeudi 26 mars 2009.

Alain Ducasse övertygar, utan att överraska.

Regnet faller lätt ute på Avenue Montaigne och en Gerard Depardieu-look-a-like parkerar sin Maserati Quattroporte lagom slarvigt utanför entrén till lyxhotellet Plaza Athénée. "Nu börjar det", tänker jag och tar ett djupt andetag. "Upp med hakan. Sträck på ryggen. Öppna dina sinnen på vid gavel". Inne i matsalen är det tyst och tungt, som sig bör på franska stjärnkrogar. De tar sig själva och sin mat på största allvar, det vet vi. Men måste det vara så HÄR seriöst och tungsint? Första rätten, en spindelkrabba i två serveringar, en kall och en varm får mig att vrida fokus från de kritstrecksrandiga kostymerna och blåhåriga damerna i matsalen, ner på bordet och där ska min blick befinna sig de närmaste två timmarna. Den kalla versionen är inte lika spektakulär som den varma, men den vinner om du sluter dina ögon och låter munnen säga sitt. Krabba. Äpple. En gelé på jellyfish. Grön sparris. Och i glaset, en iskall Saint-Joseph Blanc från Domaine René Monnier. Vilken serotoninhöjare! Sen: en seabass med en sås på grön sparris och svart tryffel som ackompanjeras av böndbönor och perfekt tillagade asperges vertes och vid bordet brevid trancheras en bressekyckling enligt konstens alla regler av en mallig men diskret gentleman i svart kostym. Det här är så otroligt genomarbetat och moget. Inga risker här inte, bara säkra kort och då kan det blir så här bra. Vem har sagt att man alltid behöver utmana konventioner? Alain Ducasse au Plaza Athénée är en hyllning till det klassiska franska köket. Inga nya grepp. Inga onödiga omvägar till smakerna. Ingen cirkus utöver den som är nödd och tvungen för att maximera smakerna. Jag njuter så klart, på ett efemärt vis, nästan overkligt att detta fortfarande finns, denna oblyga lyx och inlevelse, denna djupa fokus på smakerna och på hantverket som lockar ut det bästa ur varje råvara. Sen, i slutet av måltiden, omfamnas jag av ett nästan besvärande överflöd då en armé av svartklädda män fyller mitt bord med desserter och godsaker och här vinner en röd skönhet (bilden) med jordgubbar och rabarber på målfoto över en Baba au rhum som döps i en nötig, örtig Rhum J.M 1997 som får mig att ångra det mesta jag sagt om fransk matlagning. Jag kryper till korset. Det blir inte mer vällagat och kompetent än så här. Det blir mer nytänkande, mer utmanade och mer lekfullt. Absolut. "Men mer vällagat blir det min själ inte", tänker jag när jag lämnar hotel Plaza Athénée i riktning mot Eiffeltornet, med en välfylld goodiebag i handen och med det där ettriga vårregnet piskande i mitt ansikte.