L'ATELIER DE JOËL ROBUCHON**

Paris, den 28 mars 2009.

Jag förstår faktiskt ingenting. Hur tänker Guide Michelin?

Det här känns märkligt. En restaurang med 36 platser i en bar, med ett öppet kök som serverar vällagad, enkel mat; lite pintxos, en spaghetti med oliver, vitlöksbröd, kanske en sparrissoppa. Inget fel i det. Men blotta tanken på att L'Atelier de Joël Robuchon enligt Guide Michelin skulle jämställas med Mathias Dahlgren hemma i Stockholm, är ju direkt löjligt. Eller att den skulle vara bättre än Geranium i Köpenhamn. Eller lika bra som Pied à Terre i London. Det är för enkelt, för vanligt, för tråkigt, för fantasilöst och ännu ett bevis på att man inte förmår göra en rättvis bedömning av halvbra restauranger hemma i Paris, inspektörerna bländas av stjärnstatusen och premierar varumärket framför restaurangen. Det duger inte. Två stjärnor? Utan att visa ambitioner, utan att ens försöka tänka nytt och anstränga sig? Jag måste titta en extra gång, på sidan 141 i den röda boken, jodå, den har två stjärnor och jag letar febrilt i mitt färska minne efter saker som kan kvaliificera in, som kan motivera dessa åtråvärda stjärnor. Första rätten; aubergine med mozarella och tomater. Andra rätten; en syrlig, fin brandade, visst men ingenting utöver det vanliga. Tredje rätten, en spaghetti med svarta oliver, indränkt i olivolja. Nej, det här är inte tillräckligt bra. Inte på långa vägar faktiskt. För dig som vill äta enkel medelhavskost kan jag fritt ur minnet ge dig namnen på krogar i såväl Palma, Rom, Venedig, Alicante och till och med här i Paris, som serverar lika bra mat som på Robuchon's tvåstjärniga. Passa på att kapitalisera på Michelin så länge du kan Joël, för snart är det slut på det roliga.  

LE MEURICE***

Paris, den 27 mars 2009.

Le Meurice bjuder på en storslagen upplevelse.

På rue de Rivoli, mellan Place de la Concorde och Louvren hittar du Le Meurice och som kronan i denna 1800-talsjuvel ligger matsalen, inspirerad av The Salon de la Paix ute på Versailles men varsamt uppdaterad av Philippe Starck så sent som 2007. Det här är en fantastisk matsal, på gränsen till surrealistisk i sitt överflöd och Head Chef Yannick Alléno måste tacka sin lyckliga stjärna där han står inne i köket, tänk att få hänga ut sin konst i det här galleriet! På tal om stjärnor. När Alléno gjorde entré på Le Meurice 2003 hade restaurangen bara en stjärna, redan efter ett halvår kom den andra och 2007 uppfylldes hans dröm om en tredje. När du sitter där på din stol och sveps in i sorglösheten och Belle epoque-prakten, är det först lite svårt att fokusera på maten. Men maten kommer att få sin upprättelse, var så säker! Den första rätten är gröna sparrisar insvepta i en laxkräm och med mikroskopiska blinier toppade med Oscetra (bilden). En underbar anrättning så klart, både för öga och gom. Den lilla caviarsältan ringar in laxens sötma och passar samtidigt på att fånga upp sparrisens flyktighet. Emma blir serverad en Live Dublin Bay Prawns poached in seafood stock och det är också bra, kanske aningen mer försiktigt och förväntat, men ändå riktigt bra. Sen blir det hummer i två serveringar, klassisikt så det förslår om det inte vore för den indiska inramningen med en madras curry som visar att köket är på gott humör och vill få gästen att lätta lite på slipsen. Som andra servering; hummerklorna, som ligger i en grym consommé, kusligt klartänkt och nu förstår vi att det är nåt stort på gång. Sen en pausrätt, en minibakelse på anis och hallon, innan de släpper in desserternas dessert, La vie en rose - en makalös anrättning på jordgubbar och rabarber, i fem serveringar som blir ett crescendo som heter duga och som går raka vägen in på Emmas topp 3-lista. Det här är ett kök som tänker själv, som vågar chansa trots att man egentligen har mer att förlora än att vinna. Det här är kvalitet, från början till slut, men framför allt är det väldigt, väldigt gott och det är precis vad man förväntar sig när man bokar ett bord med 3 röda stjärnor och 5 röda bestick i den lilla uppnästa guiden från avenue de Breteuil.

ALAIN DUCASSE AU PLAZA ATHÉNÉE***

Paris, jeudi 26 mars 2009.

Alain Ducasse övertygar, utan att överraska.

Regnet faller lätt ute på Avenue Montaigne och en Gerard Depardieu-look-a-like parkerar sin Maserati Quattroporte lagom slarvigt utanför entrén till lyxhotellet Plaza Athénée. "Nu börjar det", tänker jag och tar ett djupt andetag. "Upp med hakan. Sträck på ryggen. Öppna dina sinnen på vid gavel". Inne i matsalen är det tyst och tungt, som sig bör på franska stjärnkrogar. De tar sig själva och sin mat på största allvar, det vet vi. Men måste det vara så HÄR seriöst och tungsint? Första rätten, en spindelkrabba i två serveringar, en kall och en varm får mig att vrida fokus från de kritstrecksrandiga kostymerna och blåhåriga damerna i matsalen, ner på bordet och där ska min blick befinna sig de närmaste två timmarna. Den kalla versionen är inte lika spektakulär som den varma, men den vinner om du sluter dina ögon och låter munnen säga sitt. Krabba. Äpple. En gelé på jellyfish. Grön sparris. Och i glaset, en iskall Saint-Joseph Blanc från Domaine René Monnier. Vilken serotoninhöjare! Sen: en seabass med en sås på grön sparris och svart tryffel som ackompanjeras av böndbönor och perfekt tillagade asperges vertes och vid bordet brevid trancheras en bressekyckling enligt konstens alla regler av en mallig men diskret gentleman i svart kostym. Det här är så otroligt genomarbetat och moget. Inga risker här inte, bara säkra kort och då kan det blir så här bra. Vem har sagt att man alltid behöver utmana konventioner? Alain Ducasse au Plaza Athénée är en hyllning till det klassiska franska köket. Inga nya grepp. Inga onödiga omvägar till smakerna. Ingen cirkus utöver den som är nödd och tvungen för att maximera smakerna. Jag njuter så klart, på ett efemärt vis, nästan overkligt att detta fortfarande finns, denna oblyga lyx och inlevelse, denna djupa fokus på smakerna och på hantverket som lockar ut det bästa ur varje råvara. Sen, i slutet av måltiden, omfamnas jag av ett nästan besvärande överflöd då en armé av svartklädda män fyller mitt bord med desserter och godsaker och här vinner en röd skönhet (bilden) med jordgubbar och rabarber på målfoto över en Baba au rhum som döps i en nötig, örtig Rhum J.M 1997 som får mig att ångra det mesta jag sagt om fransk matlagning. Jag kryper till korset. Det blir inte mer vällagat och kompetent än så här. Det blir mer nytänkande, mer utmanade och mer lekfullt. Absolut. "Men mer vällagat blir det min själ inte", tänker jag när jag lämnar hotel Plaza Athénée i riktning mot Eiffeltornet, med en välfylld goodiebag i handen och med det där ettriga vårregnet piskande i mitt ansikte.