Nej, jag har inte kapitulerat.

Det var ett tag sedan nu. Erkänner. Men tro inte att jag har förlorat fokus. Försöker bara få ihop Tokyo-pusslet och sneglar samtidigt mot Helsingfors till. Den stan har mycket gott i sig! Sen har ju Oaxen vaknat ur sin långa Törnrosasömn. Men det är ju en helt annan historia. Nästa gång jag ska till huvudstaden tänkte jag se hur Operakällaren mår. Många duktiga människor där nu har jag förstått. Ses!

Pellegrino, ny lista 2009.

Noma hamnar alltså på en fin 3:e plats på Pellegrino-listan och det ska René vara riktigt stolt över, även om jag inte tycker att hans restaurang har så högt upp att göra. Roligt är det i alla fall, både för Köpenhamn och för det nordiska köket. Oaxen klättrar uppåt, men är fortfarande felplacerat på listan enligt min mening. Hedberg, Ekstedt, Jörgensen och de andra i "juryn" får värva ännu fler fans till nästa år. Ett av många bevis på att man ska ta den här listan med en stor nypa salt, är att Hakkasan placerar sig 13 placeringar före Mathias Dahlgren, som kvalar in med nöd och näppe, på en 50:e plats. Eller att Pierre Gagnaire ligger 24 placeringar över Martin Berasategui. Eller att Nobu enligt samma lista är Londons näst bästa restaurang. Kom tillbaka Gordon Ramsay, allt är förlåtet.

Sex månader har gått, 60 Michelinstjärnor är avnjutna.

Det är den 8 april nu, år 2009 och halva tiden har gått. Det här är min egen resa, min gåva till mig själv, tänk att få uppfylla en dröm om att äta 100 Michelin-stjärnor på 1 år. Vilken lycka! Efter sex månader har jag avnjutit 60 Michelinstjärnor i Sverige, Danmark, USA och Frankrike. Nästa resa blir till Tokyo med en vacker och klar stjärnhimmel och det ska bli underbart på alla sätt. (Även lilla Hedvig och hennes två systrar Nora och Tea ska få följa med). Här på min blogg läser du korta kommentarer och reflektioner från varje upplevelse, för en upplevelse är det, varje gång jag slår mig ner vid ett bord på en restaurang som blivit förärad en, två eller tre av dessa åtråvärda stjärnor. Förutom att njuta, vill jag se om systemet håller, om man kan lita på den lilla pretentiösa guiden och ha den i innerfickan när man jagar nya smakupplevelser i livet. Hoppas bloggen kan vara till någon glädje, så länge den varar. Slutliga betyg och omdömen kommer först den 8 oktober, när jag är i mål. Det ska bli riktigt roligt det också!

LUX*

Stockholm, den 1 april 2009.

Och jag tänker på vad som ska hända härnäst.

När AB Lux flyttade från Kungsholmen till Lilla Essingen 1908 såg man till att bygga ett Marketenteri, eller en "markan" som man sa på den tiden när morfar arbetade i fabriken. I den här personalmatsalen på Electrolux, som företaget döptes till så småningom,  praktiserade min mamma Kerstin för drygt 50 år sedan. I samma matsal, i samma byggnad, med samma bedårande utsikt över Västerbron av solljuset speglad i Riddarfjärden, sitter vi kväll, jag, pappa och mamma. Först, efter bjudisar i soffan och jazz i högtalaren, får vi slå oss ner vid det stora runda bordet och njuta av halstrad, handplockad pilgrimsmussla från Fröja med dillkryddad slanggurka och spröda flingor, en kaxig entré som uppmanar till sänkt garde. Det här är riktigt bra. Dessutom är det dagen före menybyte och servitören saluterar glatt "imorgon byter vi" och då blir jag riktigt glad eftersom jag personligen föredrar en mogen, inarbetad meny framför en brådmogen, nykomponerad meny som ska testas på gästerna till fullpris. Sen gör två stora sällskap entré, vilket resulterar i en ofrivillig paus på en knapp timme mellan två av våra rätter, vilket dränerar vårt tålamod, tyvärr. Det händer ingenting, förutom att brödkorgen gör comeback tre gånger. När långborden har fått sitt, återställs ordningen omgående. Gösen med röksaltat ägg och sillkaviar är strålande i sin på gränsen till olidliga sälta. Sen blåser man tapto med en grym äppeldessert med citronmousse och eau-de-vie-eldat kanelkaramelliserat äpple och då förlåter man gärna sjabblet några rätter tidigare. Lux är fortfarande en av de restauranger i Stockholm som står för den mest genomtänkta smakstrategin och som har det skickligaste köket, alla kategorier. Här vägrar man att vara medelmåttig och här föraktar man uttrycket "better safe than sorry" vilket resulterar i ett kök som vill skilja sig från mängden, som vill gå sin egen väg och som medvetet eller omedvetet påminner lite om Andoni Aduriz. Men trots det, eller kanske på grund av det, känns det som att något nytt kommer att hända snart, att begåvningarna som driver Lux snart tröttnar på livet ute i gamla "markan" och hittar på något annat. Något ännu bättre, ännu mer utmanande och ännu mer unikt.