Beslutsångest.

New York Grill, China Blue eller Koju, en minst sagt delikat fråga. Det gäller den 4:e juni då vi tänkte fira med middag på kvällen, hela gänget, även småtjejerna. Barn på lyxkrog, hur funkar det i Tokyo? Jag minns La Pergola, tre stjärnor i Rom där vi hade en barnfamilj vid grannbordet, inget konstigt med det. Jag och Nora (11 år) var runt på några stjärnor i London och det gick också fint. Men tre små tjejer samtidigt, vad händer då? Alla som har barn vet att det är svårt att göra en diskret entré med tre barn, hur skötsamma de än må vara. Så nu väljer jag alltså mellan 0-stjärniga New York Grill, känd från Lost in Translation med en grym utsikt över Tokyo, 1-stjärniga China Blue i Conrad Hotel och 3-stjärniga Koju som ser avslappnad och vänlig ut i boken, men skenet kan bedra. Vad säger reglerna? Vad säger kulturen? Tror att det blir China Blue ändå, även om jag är sugen på att utmana konventionerna och sikta högt: på Koju. Beslutsångest som sagt. Är det någon som kan ge mig ett råd? Och nej, Nobu blir det inte! Imorgon åker vi. Hamadaya är först ut, oj så roligt det här ska bli!

Trio triumferar.

Någonstans, någon gång, har jag pratat mig varm om Trio i Malmö. Kanske var det med Per-Anders, Emma eller Lisa, jag minns inte riktigt, det saknar betydelse nu, men jag minns intensiteten i mina ord mer än själva innehållet. Den här kalla majkvällen är jag tillbaka i rummet jag fortfarande förknippar med Mugaritz, vet inte varför, kan vara stenarna på bordet eller det där golvet, taket, attityden eller kanske vasken i vilken mina händer vilar efter närkampen med sockervadden, denna charmiga exit som man så snyggt lånat från Paustian i KPH. Det är mycket som är riktigt bra med Trio tycker jag. Maten, framför allt. Pilgrimsmussla, ostronemulsion, geranium och gurka är redan en Trio-klassiker. Även råräkan med stenbitsrom, forellrom, yoghurt och citronverbena känner jag igen från mitt första besök. Och min egen favorit; nypotatis från Boarp, plister, myskmadra och ramslök som jag hoppas får leva länge på menyn. Sen har vi vinerna, där Trio har mycket udda och underbart att bjuda på. Eller vad sägs om att para ihop Cidre Bouché Fermier Organic från Dupont, till ägg, blomkål, aska och raps? Tänk så bra det här kan bli om man överlever lågkonjunkturen och får möjlighet att utvecklas i sin egen takt. Att driva en sån här ambitiös krog i Malmö kräver nämligen inte bara ett stort tålamod och dito plånbok. Det behövs en nyfikenhet och experimentlusta av guds nåde. Och sen krävs det betalande gäster. Kom igen nu Malmö!

SÖLLERÖD KRO*

Lördagen den 9 maj 2009.

Sölleröd Kro är definitivt värd en omväg.

Det börjar oroväckande skakigt. Ett bröllop har ockuperat den lilla innergården på Sölleröd Kro, knappt två mil utanför Köpenhamn och personalen har inte grepp om situationen. "Kom tillbaka om en kvart" säger man och hänvisar oss till en liten kyrka lite längre ner på vägen som tydligen får agera turistattraktion för gäster som inte får komma in. Vi gör som man säger; inväntar snällt att personalen ska återfå kontrollen. När vi kommer tillbaka är vi välkomna att slå oss ner vid vårt bord och sekunden senare landar en liten fluffig sockerkakscylinder med svampmajonnäs framför mig. Det här kommer aldrig att bli bra, tänker jag. Sockerkaka med majonnäs som amuse känns inte riktigt genomtänkt. Men redan någon rätt senare är vi på bättre humör och när Rossini Caviar en surprise gör entré vänder allt. Oj, den här signaturrätten är riktigt fin; grön sparris, fjordräkor och caviar, stiligt presenterad i en egen Sölleröd Kro-burk med öppet lock. Sen följer en rad minnesvärda rätter där piggvar med murklor och vit sparris står ut tydligast tillsammans med en pre-dessert på iskall morotssorbet insvept i en sfär av ljuvlig havtornsmousse. Jakob de Neergaard och Jan Restorff är glada för lyx, det både syns och känns. Man sparar inte på krutet precis; hummer, gåslever, caviar, tryffel, ostron och sen för säkerhets skull; lite guld på chokladdesserten. I en och samma meny! Men trots all lyx blir det aldrig tråkigt och förutsägbart. Det här är riktigt vällagat, för det första, sen är det dessutom roligt! Det känns som att man driver lite med konventionerna, skojar med lyxen, försöker avväpna den och visa upp den i ny kontext. Mer då? Jo, en proffsig service och en lokal som känns ganska mycket som Fat Duck: lågt i tak, lite trångt, en beige-brun färgskala med inslag av guld. Har du vägarna förbi Sölleröd Kro ska du absolut stanna till och äta en bit. Om du inte har vägarna förbi, finns det goda skäl att åka hit ändå!

Tokyo, bara tre veckor kvar.

Hamadaya, Quintessence, Kanda och L'osier är klara. Sen väntar jag på svar från Mizutani. Det blir nog någon internationell krog också. Såväl Robuchon och Bocuse, som Ramsay och Gagnaire finns representerade i Tokyo. Det tar emot lite, jag vet. Om de inte är bra på hemmaplan varför skulle de då vara bra på andra sidan jordklotet? Men det är klart; Ramsay har jag provat i London, New York och Dubai och ju längre hemifrån han kommer, desto bättre verkar han vara. Om tre veckor bär det iväg. Kom igen nu Mizutani, sluta krånglar och hjälp till istället. En stol, två pinnar och tre stjärnor - det är allt jag kräver!