L'ATELIER DE JOËL ROBUCHON**

Paris, den 28 mars 2009.

Jag förstår faktiskt ingenting. Hur tänker Guide Michelin?

Det här känns märkligt. En restaurang med 36 platser i en bar, med ett öppet kök som serverar vällagad, enkel mat; lite pintxos, en spaghetti med oliver, vitlöksbröd, kanske en sparrissoppa. Inget fel i det. Men blotta tanken på att L'Atelier de Joël Robuchon enligt Guide Michelin skulle jämställas med Mathias Dahlgren hemma i Stockholm, är ju direkt löjligt. Eller att den skulle vara bättre än Geranium i Köpenhamn. Eller lika bra som Pied à Terre i London. Det är för enkelt, för vanligt, för tråkigt, för fantasilöst och ännu ett bevis på att man inte förmår göra en rättvis bedömning av halvbra restauranger hemma i Paris, inspektörerna bländas av stjärnstatusen och premierar varumärket framför restaurangen. Det duger inte. Två stjärnor? Utan att visa ambitioner, utan att ens försöka tänka nytt och anstränga sig? Jag måste titta en extra gång, på sidan 141 i den röda boken, jodå, den har två stjärnor och jag letar febrilt i mitt färska minne efter saker som kan kvaliificera in, som kan motivera dessa åtråvärda stjärnor. Första rätten; aubergine med mozarella och tomater. Andra rätten; en syrlig, fin brandade, visst men ingenting utöver det vanliga. Tredje rätten, en spaghetti med svarta oliver, indränkt i olivolja. Nej, det här är inte tillräckligt bra. Inte på långa vägar faktiskt. För dig som vill äta enkel medelhavskost kan jag fritt ur minnet ge dig namnen på krogar i såväl Palma, Rom, Venedig, Alicante och till och med här i Paris, som serverar lika bra mat som på Robuchon's tvåstjärniga. Passa på att kapitalisera på Michelin så länge du kan Joël, för snart är det slut på det roliga.