ABAC**

Barcelona, den 31 juli 2009.

Malligt, maskulint, modigt!

På min nota kan jag läsa; copa de cava 7.47 och Menu Executiu 60.00. Mer lakoniskt blir det inte på den här nivå. Abac har flyttat alltså, från gamla stan till Av.Tibidabo, långt hemifrån om du bor på Grand Hotel Central som jag gör. Vi har sett det många hundratals gånger tidigare; hotell som öppnar restaurang. Men det motsatta; restauranger som öppnar hotell, är inte lika vanligt. Abac tillhör den senare kategorin, bara 15 rum, men ack så mondänt, ett måste skulle nog LPH säga. Restaurangen har två matsalar, en liten och en stor. Xavier Pellicer basar i köket och han visar upp en sällsynt pondus, både i verkliga livet och på tallriken. Efter två diskreta apitretare anländer förrätten; en helt makalös vichyssoise med hjärtmusslor, finfinfinhackade grönsaker och en sorbet på äpple. Man bugar och tackar för att jag fick sitta här just i dag, vilken tur jag hade! Den efterföljande svamprisotton innehåller allt som en god risotto ska innehålla; men den framstår ändå som en relativt timid anrättning jämfört med den grymma potatissoppan, trots intensiteten och smakrikedomen. Desserten är en minnesvärd historia på melon, portvin och vanilj, helt perfekt för mig som fortfarande är tagen efter vichyssoiseattacken. Det glittrar om Abac, det doftar lågmäld överklass, det bjuds på hisnande smaker från det stora köket och på underhållande skrönor från bordet brevid; Xavier gör entré, tar en sväng i matsalen och hans appearance får mig att le inombords - han är kaxig på ett mycket tilltalande sätt, styvnackad, nästan stursk i sin framtoning men utan att förlora glimten i ögat. Det här är modern, maskulin matlagning och om köket får tid att utvecklas finns det inga gränser för hur bra det kan bli. Bokar redan nu in återbesöket om sex månader.