EL RACÓ DE CAN FABES***

Sant Celoni, den 29 juli 2009.

Cocina de nivel excepcional, esta mesa justifica el viaje? Nej, det tycker jag inte.

Santi Santamarias hem sedan födseln är också hans hem i dag och platsen för hans restaurang, som ligger några mil utanför Barcelona. Det är en ganska rejäl resa med hyrbilen men den framstår som en behaglig AC-tripp om du jämför med vad som väntar när du anländer till den lilla förorten Sant Celoni, där Can Fabes ligger. En mardröm för dig med dåligt lokalsinne och taskigt tålamod. Can Fabes ligger nämligen längst inne i byn, omringad av återvändsgränder och enkelriktade smågator och när du väl hittat dit, genomsvettig och småsur, finns det ingen parkering. Den vänlige servitören pekar längre ner på en enkelriktad gata och gör sedan en stor svepande rörelse med sin arm "Du får åka runt kvarteret - så häääär". En stund senare är vi på plats i alla fall. Känns som att gå in i en kyrka. Det är tyst, stramt, andaktsfullt. Det är lunch i en av Spaniens bästa restauranger, en av sex med tre stjärnor. Är den så bra då? Ja, Guide Michelin envisas med att ge den full pott, år efter år, men på S.Pellegrino har den åkt ut sedan länge och i år är den inte ens med bland de 100 bästa. Helt klart har Santi Santamaria problem med både det ena och det andra (enligt en säker källa) och kanske har hans varumärke aldrig varit svagare. Men okej. Brödkorgen är riktigt trevlig; full pott faktiskt, nio olika sorter och alla hembakade såklart. Ammisarna är traditionella. Blini med lax. Jordgubbe med balsamico. Och så vidare. Mina raviolis de gambes är roliga att vila ögonen på, men inte så roliga att äta. De har hängt med i drygt 20 år på menyn och det både känns och syns, tyvärr. Stenväggarna kryper närmare. Det börjar kännas instängt, varmt. Svarta kostymer smyger bakom glasdörrarna. Jag knäpper upp en knapp i skjortan. Min huvudrätt är en red mullet som serveras med en polenta och saffranssås. En tystlåten anrättning. På gränsen till intetsägande. Den andra varmrätten är gambas som har en klick sorrito under sig och ett trött korrianderblad över sig. Bäst i dag är en pre-dessert med tre kulor glass; mango, kokos och svarta vinbär och min dessert; en underbar savarin med en klick vaniljglass, jordgubbar och körsbär (bilden). Enkelt det också, men för den skull inte tråkigt. Jag tror att Ivan Solá i köket är helnöjd med dagens prestation. Och det finns säkert väldigt många gäster som uppskattar en så här habil, klassisk, tung mat som tar sin utgångspunkt i det som naturen kring Sant Celoni erbjuder av fisk, kött och grönsaker. Tradtionellt behöver inte vara tråkigt. Men i det här fallet måste jag säga att det blir det, tråkigt alltså. Och dyrt; eller vad sägs om 350 euro för en lunch där tre kulor glass är höjdpunkten?