Jag är i mål, men långt ifrån mätt.

Så var det klart. Något som började som en bisarr tanke i september 2008, blev alltså verklighet och nu, drygt ett år senare, har man satt i sig 110 stjärnor. Jag funderade länge på att skriva en bok om äventyret, men det lär bli svårt att hinna med. Dessutom är en restaurangupplevelse en färskvara; jag känner redan nu att de tidiga besöken hösten 2008 är vaga, att de liksom inte riktigt håller att bedöma på ett djupare plan. Man minns maten och drycken i teorin, men känslan glider sakta in i glömskans vrå. Så nix, det blir ingen bok. Däremot blir det fler krogbesök, antagligen inte 100 stjärnor på ett år, men säkert ganska många. I Sverige är jag nyfiken på hur Mistral utvecklats; det var länge sedan jag var där nu. MD ska få ett snart återbesök, liksom Frantzén/Lindeberg. Någon gång under våren blir det New York igen, med återbesök på Le Bernardin som gjorde ett underligt, starkt intryck på mig. Paris lockar också, men innan dess blir det Helsingfors. Ja, så kan man ju hålla på hela livet, åtminstone om du frågar mig. Men det riktiga skälet till att jag drar ner på fine dining nästa år, är att jag lovat mig själv och mina tre döttrar att jag ska prova deras mat - skolmaten - på 100 skolor runt om i landet. Det blir en annan sorts uppdrag, med en annan sorts publik, det är jag medveten om, därför skapar jag en ny blogg som heter 100skolkök1år.se och här ska kök, personal, råvaror, bemötande och miljö analyseras och kommenteras och förhoppningsvis leda till att några fler får upp ögonen för skolmaten och på så sätt kan bidra till att göra den lite, lite, lite bättre. För dig som vill fortsätta prata mat, välkommen in på Facebook och min grupp Mychelin.

(Foto: Niklas Larsson, DiWeekend)

Plats 1-10

1. Mugaritz**, San Sebastian 95,0 (38,0 på mat)

2. Plaza Athénée***, Paris 94,5 (38,0 på mat)

3. Mathias Dahlgren**, Stockholm 94,0 (38,0 på mat)

4. The Fat Duck***, Bray/London 93,0 (38,5 på mat)

5. Noma**, Köpenhamn 92,5 (37,5 på mat)

6. Per Se***, New York 92,5 (37,5 på mat)

7. Le Meurice***, Paris 91,5 (35,5 på mat)

8. Les Créations de Narisawa*, Tokyo 90,5 (36,5 på mat)

9. Arzak***, San Sebastian 90,0 (37,0 på mat)

10. Le Bernardin***, New York 90,0 (36,6 på mat)

Plats 11-20

11. Carme Ruscalleda***, 89,0 (36,0 på mat)

12. L'Osier***, Tokyo 88,5 (36,0 på mat)

13. Guy Savoy***, Paris 88,0 (36,5 på mat)

14. Jean Georges***, New York 87,5 (36,0 på mat)

15. Herman*, Köpenhamn 87,5 (36,0 på mat)

16. Akelare***, San Sebastian 87,5 (36,0 på mat)

17. Geranium*, Köpenhamn 87,5 (35,5 på mat)

18. Pied a Terre**, London 87,5 (35,5 på mat)

19. Marcus Waering**, London 87,5 (35,0 på mat)

20. Abac**, Barcelona 87,0 (36,0 på mat)

Plats 21-30.

21. Sölleröd Kro*, Holte 87,0 (35,0 på mat)

22. Lux*, Stockholm 86,5 (35,0 på mat)

23. Esperanto*, Stockholm 86,5 (34,5 på mat)

24. WD50*, New York 86,5 (34,5 på mat)

25. Paustian*, Köpenhamn 86,5 (34,0 på mat)

26. El Celler de Can Roca**, Girona 86,0 (35,0 på mat)

27. Mizutani***, Tokyo 86,0 (34,0 på mat)

28. Can Fabes***, Sant Celoni 85,5 (34,0 på mat)

29. Operakällaren*, Stockholm 85,5 (33,5 på mat)

30. Maniaró*, Barcelona 84,5 (33,5 på mat)

Min lista på världens bästa Michelinrestauranger.

Nu inleder jag publiceringen av min topp 30-lista. Jag har bedömt 10 kriterier och av dessa är fyra direkt kopplade till maten. Maxpoäng är alltså 100 poäng varav 40 poäng på mat. Av de 62 restauranger jag ätit på är 32 oplacerade, alltså under topp 30-listan. Nästa fredag (den 9 oktober) publiceras min topp 10-lista i Dagens Industri (Weekend). Och kom ihåg; den här listan har ingen avsikt att vara en rättvis bedömning av världens bästa restauranger. Listan är helt subjektiv, det är min egen uppfattning av mitt eget besök, just den dagen. Och 100 stjärnor på ett år kan låta mycket, men jag har ändå bara ätit på en bråkdel av alla Michelinrestauranger i världen.

Årets vackraste tallrik.

Les Créations de Narisawa, Tokyo. Ögat ser en blomkruka med jord och små skott. Hjärnan vet inte. Händerna vågar inte. Munnen tror inte. När brödet kommer och smörkniven placeras på behörigt avstånd så förstår du vad som står framför dig och då sitter du bara där och ler för dig själv.

Årets dessertcirkus.

L'Osier, Tokyo. Även nominerad i klassen "Årets lunch". Bruno Menard är inte som andra Michelinkockar i Tokyo när han släntrar runt i matsalen och småpratar i gymnastikskor och ostrukna chinos, men det här med desserter kan han. Dessertcirkusen var en fröjd för ögat och en sensation för smaklökarna.

Årets risotto.

Drolma, Barcelona. Det var samma dag som Zlatan fick sitt mottagande på Camp Nou och vi var där och skrek och applåderade och sen några timmar senare befann vi oss inne i tystnaden på klassiska Drolma och åt en Risotto som smakade hummer och hav. Årets risotto, absolut, det kan ha varit decenniets.

Årets chokladask.

El Celler de Can Roca, Girona. Effektfullt. Vackert. Gott. Och lite oväntat traditionellt på den här underbart respektlösa krogen långt upp i norra Spanien där tre bröder delar på arbetsuppgifterna. Den här chokladiga avslutningen har lillebror Jordi skapat. Bravo!

Årets smygbild.

Kanda, Tokyo. De höga förväntningarna infriades inte. Det var kallt. Stelt. Och strängt. Ingen kamera fick ligga framme och inga bilder fick tas. Det blev en bild ändå, på ett vattenglas och ett tyst par från Holland som inte heller hade så roligt.

Årets ensammaste.

Hamadaya, Tokyo. Inte likt någonting annat. Jag var helt solo i ett rum med en liten scen. Ingen musik. Inga röster. Inget grytskrammel. Ingen puls. Bara jag i ett rum i drygt fyra timmar. Jag var inte bara själv. Jag var ensam.

Årets I-landsproblem.

Akelare, Spanien. Vad har hänt här? Varför har någon lämnat ett hål nere till vänster i papplådan på den här i övrigt finfina ammisen, vad skulle ligga här och framför allt: varför ligger det inget här?

Årets tråkigaste rätt.

Chicken "canalons" på Cinc Sentits i Barcelona. Lika tråkigt som det ser ut, tyvärr och detta på en Michelinkrog med hög svansföring och ett rykte om sig att vara experimenterande och modig. Tråkigt.