Nyöppnade Mistral är på god väg.

Du får ta linje 17 till Kärrtorp, korsa Söderarmsvägen och ta en promenad på 10 minuter innan du ser ett diskret hörnhus i en vägkorsning där såväl korsning som hus saknar referenser i restaurangvärlden. Det här är alltså Enskede. Söder om söder. En lågkonjunkturadress som Stockholms taxichaufförer kan lagra som favorit i GPS:en, nu med en gång. Här kommer det att bli åka av! Lokalen känns generös trots sin litenhet och trots att tyggardiner gör sitt bästa för att stänga ute det beslöjade senvinterljuset. 

Det luktar nytt här inne. Och det smakar nytt. Jag och min vän kocken, som nog vill vara anonym men som jobbar på en restaurang med fyra siffror i namnet, gjorde entré redan klockan sex och som belöning fick vi själva välja bord, men menyn däremot ville köket vara med och bestämma. Och okej då. Björn Vasseur känner jag inte personligen, men jag luras att tro det efter några minuter eftersom han känns både ärlig och övertygande. Bäst från kvällen? En ammis på potatis, kanel, ägg och löjrom. Vilken begåvad idé! Jag minns också kvällens svagaste komposition; en potatiscrème med vanilj, kryddig olivolja och mandelsorbet. Helt obegriplig. Trots några svaga nummer känns det som att nyöppnade Mistral är på god väg. Det här är ett inkört koncept, med ett tema som är oklanderligt i dessa tider, en bra adress, en snygg logotyp och en payoff - Allt hör ihop - som kan göra vilken copywriter som helst avundsjuk. Och ett stilsäkert kök som levererar. För det mesta. Ibland känns det som sagt spretigt. Jag vet inte om det är medvetet, jag hoppas det, men när köket trixar med temperatur och opacitet (som man gör på vissa rätter) riskerar det att bli lite läskigt. Men det spelar inte så stor roll just nu. Helheten är väldigt bra, även om jag är övertygad om att det kommer att bli mycket bättre.